Mina Lärare i de klassiska ämnena 1949-1963

Denna blogpost är en reproduktion av Föreningen Mentors Elevers Skriftserie VII page1image35364160 page1image35358400 page1image35370112

MINA LÄRARE av Lars Rydbeck

Föreningen Mentors elevers skriftserie, skrift VII ISSN 1651-9817

Omslagsgrafik: Per Åhlin Layout: Lasse Nilsson

Tryck: Media-Tryck, Lund, 2018

Innehåll

Lars Rydbeck:
Mina lärare

............................................................................................... 5 Perpetua ............................................................................................... 23 Fader vår ............................................................................................... 28 Kort självbiografi ............................................................................................... 33

I Minnets stora sal

Mina lärare i de klassiska ämnena 1949 - 1963

Jag ska berätta lite om vad jag minns och hoppas att jag kan hålla isär olika saker och ting. Titeln Minnets Stora Sal har jag valt inte för att jag vill vara lustig på något vis genom att hänvisa till Stora Salen på Akade- miska Föreningen utan därför att några av er säkert vet att det utrycket står i tionde boken av Augustinus Confessiones. Där talar han om hur han kommenderar fram sina minnen, och sedan träder minnena fram för honom, men det är inte de minnena som han vill minnas. Så han föser undan dem med tankens hand och säger: ”Nej, er vill jag inte minnas”, utan han vill frammana andra minnen istället.

Varje gång som jag passerar Klassiska institutionen (det fanns f ö ett väldigt vackert fotografi av den på Eva Rybergs affisch, dock inte från söder där Pufendorfarna i dag går in, vi gick in från den lilla dörren på västsidan) säger jag högt för mig själv två rader ur Ibsens Brand från slutet på fjärde akten, ”Evigt ejes kun det tabte” (Evigt äges bara det som gått förlorat). Ibland känns det tjatigt när jag passerar institutionen, men det har blivit ett slags mantra som jag måste upprepa när jag passerar byggnaden, för jag tycker så illa om att det här huset har exproprierats av Pufendorf-institutet.

Anledningen till att det i undertiteln står årtalet 1949 är att jag det året började på latingymnasiet i Hälsingborgs högre allmänna läroverk för gossar. Jag fick då en lektor Carl Stoltz som min lärare i latin och senare i grekiska. Vi läste latin i fyra år och hade sedan möjlighet att läsa grekiska i ring tre och fyra. Denne Carl Stoltz var bror till den Stoltz som skrev ”Som liten i Ravlunda prästgård”. Carl hade 1929

disputerat för Albert Wifstrand (som ju sedan blev min lärare) på en avhandling om den relativa kronologin i Plutarchos parallellbiografier. Ett väldigt konstigt ämne, tyckte jag, som han fått från Claes Lindskog, Platonöversättaren och Plutarchosforskaren. För mig är det likgiltigt, hur biografierna förhåller sig tidsmässigt till varandra, men det kanske det i själva verket inte är.

I varje fall var Carl en hedersman, lite nervös av sig, och han satt på det där upphöjda podiet som fanns i klassrummen på den tiden, och så fort vi skulle läsa vers, så stampade han lätt med foten. På något sätt hade vi lärt oss, att denne Carl var en kristen humanist. Jag vet inte vem det var som kom på detta uttryck, men vi var ganska bildade humanister den gången på latingymnasiet, och Carl var förvisso både humanist och kristen. Han hade varit lektor i Eksjö tidigare, men nu var det alltså Hälsingborg 1949.

Alla Carls textupplagor som han använde i undervisningen var interfolierade på det viset att han hade skrivit upp precis vad han skulle säga, så han sade samma sak vartenda år, och också skämten var inprickade där på de interfolierade bladen. Det är klart att det inte gjorde oss någonting som inte hade hört dem förr, men han trodde att eleverna varken hörde eller såg någonting, men det gjorde vi ju.

Sommaren mellan L3 och L4, var jag i Soest i Westfalen på ett slags skolungdomsutbyte, ”Experiment in International Living”, och jag hade fått för mig, att jag på hösten 1952 inte ville läsa Platons Kriton utan Sokrates försvarstal istället. Jag hittade i en bokhandel i Soest en liten grekisk upplaga av Försvarstalet. Den härstammade från krigstiden och det var små tunna trästickor i pappret; något helt träfritt papper fanns inte 1952. Den upplagan kom jag hem med, och presenterade den för Carl och frågade om vi inte kunde läsa försvarstalet istället för Kriton, och det gick han med på. Det fanns en kommentar av Ingemar Düring, professor i Göteborg, men det fanns ingen textupplaga just då. Och jag tror att det betydde mycket för Carl, att få läsa en helt ny text som han tidigare aldrig använt under sin lärargärning.

Jag höll kontakten med honom under åren i Lund fram till hans död. Bland annat så sade jag att han måste köpa Zerwicks Filologiska Analys av Nya testamentet. Jag sade, att den är så praktisk, man slipper slå upp vissa ord hos Paulus och så där. Man får det lite grann serverat, så att säga. Och den köpte han, på latin alltså (Analysis Philologica

Novi Testamenti). Jag använde den i Lund i undervisningen i engelsk översättning, men Carl köpte den alltså på latin. Till slut blev Carl, likt oss andra, gammal och hamnade på ett äldreboende norr om Hälsingborg och slutade sina dagar i depression och pessimism. Han sade till mig, när jag besökte honom, att hans lärargärning varit meningslös. Han hade undervisat stora pojkgrupper i latin i decennier, där bara några få var intresserade av att lära sig latin. Han strök ett streck över allt han hade gjort.

Jag tog studenten den 13 maj 1953, och då kom man ju upp i muntan. Jag kom upp i filosofi, svenska och grekiska. I svenska var det en lektor från folkskoleseminariet i Lund som var censor och som jag faktiskt kom i gräl med för att han påstod att han visste något om Hjalmar Gullbergs diktsamling Dödsmask och lustgård som kommit ut några månader tidigare. Jag ansåg att han inte gjorde det. Det blev lite besvärligt för svenskadjunkten Gösta Glad. I filosofi och grekiska var Albert Wifstrand censor, och jag visste naturligtvis inte på den tiden att Wifstrand djupt hatades av litteraturprofessorn Olle Holmberg. Det hade jag ingen aning om. Och att Olle Holmberg i boken Lovtal över svenska romaner hade åstadkommit, vad han nog själv tyckte, en utmärkt satir över Albert Wifstrand i kapitlet ”Skollärare John Chronschoughs memoarer”. Det som jag nu läser upp av Olle Holmberg syftar på Albert Wifstrand.

Från en studentexamen vid en sydsvensk läroanstalt berättas det att censorn, lärd universitetsman och mångårig kandidat till Svenska Akademien, blev irriterad över privatisten Pettersons sätt att använda svenska språket och att följande lilla dialog därvid utspann sig.

Censorn: Vet herr Pettersson vad de människor kallas som inte talar dialekt?
Pettersson: Ja de e la di fine.
Censorn (spetsigt): Nej, herr Pettersson, det är de bildade!

DET HöR till saken att Wifstrand hela sitt liv igenom talade utpräg- lad mörrumska (alltså en blekingedialekt), att han tackat nej till inval i Svenska Akademien och att han i ett föredrag år 1955 talat över ordet Bildning (Holmbergs bok kom ut 1957) och att Wifstrand nog var den mest mångsidigt bildade av universitetets humanistiska professorer.

Han gick dessutom i kyrkan, något som agnostikern Holmberg säkert retade sig på. Wifstrand hade också tackat nej till biskopsstolen i Lund.

JAG HAR i min bok, När de gamla gudarna dog (2012), som numera bara finns kvar i tio exemplar och som därför kommer ut i år i en andra upplaga på Bokförlaget Artos, skrivit om min studentexamen och jag kan inte göra det bättre ikväll än att läsa upp det jag skrev.

I grekiska och filosofi var grekprofessorn Albert Wifstrand från Lund censor. Ryktet att han var krävande hade föregått honom. När han var censor i svenska gav han gärna undervisande lärare i uppgift att förhöra om ämnen i stil med ”Det svenska 1600-talsdramat”. Börja gärna med Messenius ”Disa”.

Vad som eventuellt hände under grekförhöret i min grupp har jag glömt, men ämnet för filosofiförhöret minns jag ännu: ”Den materialistiska filosofins historia”. Det enda som jag säkert erinrade mig var titeln på en bok: Lange, ”Geschichte des Materialismus”. Det var inte mycket till spik att koka soppa på! Men på något vis måste det ha gått, för efteråt i korridoren sade Wifstrand till mig på en dialekt som jag först senare lärde mig igenkänna som blekingska. ”Jaa, då ser jag kanske kandidaten i Lund om några terminer”.

Jo, jag tackar: kandidaten, Lund, om några terminer. Jag kan fortfarande smaka på orden. De vibrerade i mig på samma sätt som några ord i en av magister ludi Josef Knechts efterlämnade dikter i Hesses Glaspärlespelet: ”In allem was wir neu beginnen wohnt ein Zauber inne” – ”i allt nytt vi börjar bor en sällsam makt”.

Vad Wifstrand menade med ”om några terminer” var naturligtvis att jag först skulle läsa latin innan jag kom till honom i grekiska. Och så blev det. Professorn i latin hette Bertil Axelson och tävlade med fil. lic. Nils Holmer, professorn i sanskrit med jämförande språkforskning, och Hugo Odeberg, nytestamentlig exeget, om att vara Lunds egendomligaste professor. Axelson (med ett ”s” till skillnad från sin bror Sigge; fadern var konsul i Hälsingborg och hette Axel Olsson; modern var om jag minns rätt syster till Martin P. Nilssons mor) hade ett försteg framför de två andra: att han sov på dagarna och var uppe på nätterna. Kristina, en god vän till mig och Margareta (min blivande hustru som också studerade latin), fick sin tvåbetygstentamen utsatt

till klockan 23.00. Till och med Axelson förstod dagen efter att något var galet och skickade hem till Kristina en gigantisk gräddtårta från konditori Lundagård.

Mitt eget latinstudium började den första måndagen i september 1953 klockan 17 (med kvart).

Det var då kutym att de gamla studenterna stod på andra våningen i Klassiska institutionen och tittade på nybörjarna som 17.10 kom uppför trappan. Och då kom alltså jag vandrande upp tillsammans med min gode vän från Hälsingborg Bertil Cavallin, och det måste varit första gången som Margareta såg mig och Bertil. över huvud taget var det ett väldigt livligt socialt och platoniskt umgänge på Klassiska institutionen på den tiden. Framförallt i lunchrummet i källaren, där det dracks kaffe vid alla tider på dygnet och intogs små lättare måltider, och man umgicks och hade det väldigt trevligt. 50-talet var en egendomlig period. Rätt så opolitisk, om jag säger så. Vi var inte heller direkt politiskt väckta (även om grundtonen var tryggt konservativ) Det var visserligen det här med atombomben, men det låg en bit bakåt i tiden. Världen var inte lika besvärlig som idag. Vi kunde i lugn och ro ägna oss åt varandra och framför allt åt våra studier.

Professor Axelson hade annonserat föreläsningar över Minucius Felix Octavius. Ja, det stod bara så, ”Minucius Felix Octavius”, i föreläsningskatalogen som man avhämtade på en stol till vänster om stora ingången till universitetets aula (över vilken dörr det för säkerhets skull stod (och står) med gyllene grekiska bokstäver MEDEN AMOUSON, ”INTET OMUSISKT” (tillåts i denna aula alltså). För mig var det redan då lite grann en påminnelse om att jag valt rätt studieväg: de klassiska språkens.

Föreläsningarna varade exakt 45 minuter och pågick kontinuerligt fram till sista måndagen före jul. De tillgick på följande vis: Professorn läste upp det första stycket av texten (ca 20-25 rader). Jag minns att jag tyckte att han läste latinet vackert! Därefter levererades en premediterad (möjligen utantillärd) översättning i rasande takt. Sedan var det dags för den första emendationen (eller konjekturen). Förmodligen nämndes inte just dessa ord. Vi hade ju gått fyra år på latingymnasium och borde kunna någonting! (En emendation är en förbättring av handskriftens text från något obegripligt till något begripligt. Den som emenderar gissar sig till vad författaren egentligen skrev i stället för det obegripliga

som står i handskriften. När man läser en modern tidning idag har man ibland anledning att göra evidenta emendationer, speciellt när korrekturläsaren lyser med sin frånvaro.)

Först långt senare fick jag reda på att Axelson, som liksom jag tagit studenten vid Hälsingborgs Högre allmänna läroverk för gossar, redan i gymnasiet skaffat sig en upplaga av filosofen Senecas prosaverk (samtida med Pauli brev) och redan som gymnasist gjort så många emendationer i texten att det räckte till och blev över för doktorsavhandlingen ”Senecastudien”.

Jag hade dock inte gjort några emendationer i gymnasiet, så ej heller min gode vän Bertil, och det dröjde nog till november innan vi begrep vad föreläsningarna gick ut på och dessutom på egen hand tagit reda på att professorn menade att Minucius Felix ”Octavius” inte var den äldsta apologetiska skriften på latin utan att det var kyrkofadern Tertullianus ”Apologeticum”. Professorn hade nämligen skrivit en bok om detta delikata s.k. prioritetsproblem men glömde nog tyvärr att meddela oss studenter den saken. Vännen Bertil började i november att samla sina anteckningar från föreläsningarna och visade mig efter jul ett maskinskrivet kompendium på professor Axelsons föreläsningsserie (som för övrigt fortsatte under vårterminen 1954). Jag var faktiskt oerhört imponerad över Bertils kompendium. Nu var bägge på väg att bli vetenskapsmän, den klassiska filologins förkämpar i en för djupare humanistiska värden likgiltig tid. Those were the days!

Jag hade Axelson i översättning från svenska till latin, och det gick till på det viset att Axelson läste upp en mening muntligt, och så fick man skriva ner den på svenska. Sen sade han: Vill kandidat Rydbeck gå fram till tavlan och översätta det till latin. Man kan ju tänka sig att dessa meningar skulle ha kunnat finnas på en stencil men det kunde inte Axelson åstadkomma, han kunde bara med carbonpapper åstadkomma tre eller fyra kopior på sin lilla skrivmaskin. Det var den enda dupliceringsmetod han kände till. Jag hade lärt känna Margareta då, och hon brukade alltid berätta, att hon blev alldeles skräckslagen första gången som hon utsattes för den här proceduren. Det var cirka två år före mig. Axelson läste då upp en mening som skulle översättas, hon skrev ner den, och det var denna mening: ”Soldaternas svärd voro små”. Vill Fröken Eurenia (Eurenius var ju hennes namn!) gå fram till svarta tavlan och skriva översättningen? Margareta har berättat att det

stod alldeles stilla i huvudet på henne, hon kunde inte åstadkomma någonting. Men hon och också jag vande oss så småningom vid detta konstiga system.

Man hade inte klarat ut den s k stilskrivningen (översättning av okänd text från svenska till latin) om det inte funnits en latindocent på institutionen som hette Sven Lundström. Han var adjunkt på Katedralskolan. Axelson kallade honom sin militärtribun, sin tribunus militum. Axelson satte ofta sina vinflaskor utanför Lundströms dörr, så när Lundström kom på morgonen stod där en hel rad vinflaskor som han var tvungen att plocka bort för att kunna komma in på sitt rum. Han var en hedersman på sitt sätt, denne Lundström. Han blev utnämnd till professor i latin i Uppsala, istället för Gerhard Bendz som Axelson tyckte var lat. Genom Lundström fick jag kontakt med Menges Repetitorium der lateinischen Syntax, och lärde mig även hitta i Ahlbergs latinska grammatik, åttonde upplagan. Den använde Axelsson också, men han kunde inte hitta i den. När han skulle försöka hänvisa till något i grammatiken på en lektion, så kunde han inte hitta var saken i fråga stod. Lundström var lite egendomlig på det viset att han räknade med att eleverna så småningom skulle ut och undervisa i gymnasierna i latin och grekiska. Så varje hösttermin läste han upp namnen på alla lektorer och adjunkter som dött sedan förra höstterminen, så att vi skulle veta var vi skulle kunna tänkas hamna. Det var en rätt morbid inställning.

Jag tror att Axelson själv på något vis ansåg att alla människor var dummare än han, och det var de väl egentligen också. Men man behöver ju för den skull inte visa det. Det fanns hos honom också ett förakt mot oss elever när det gällde romersk litteraturhistoria. Han hade valt en bok som hette Klotz Römische Litteraturgeschichte, och den boken var så fruktansvärt enfaldig att det är svårt att bara beskriva det. Och sedan förhörde han på det viset att om det t ex stod så här i boken ”Fenestella war ein fleissiger Sammler” (och ingenting annat!) så frågade han: Vem var Fenestella, och det enda man då kunde (och skulle) svara var att han var en flitig samlare. Bertil och jag bad då att få läsa Eduard Nordens romerska litteraturhistoria, men då utnämnde han oss till litteraturesteter. Ett rykte gick om oss, att vi var högfärdiga på ett egendomligt vis.

När man passerat stadiet ”soldaternas svärd voro små”, fick man för att det hela skulle bli lite roligare, tror jag, översätta Axelsons

Falstaff Fakir-liknande egna meningar, och de kunde t ex handla om hur prostinnan Brunius brukade bada naken i Lomma, och den enda hjälpen man fick i en not var att Lomma böjs som Roma. Jag minns speciellt en mening, där han satiriserade sin föregångare på latinstolen Einar Löfstedt. Vi skulle översätta till latin: ”I ett av sina allra vackraste 1:a maj-tal utredde Rector Magnificus frågan, huruvida det skulle vara lika skönt att leva om himlen varit grön och träden blå (...aeque bonum esset vivere si caelum viride et arbores caeruleae fuerint). Båda Margareta och jag trivdes med Axelson, och jag tror att Axelson hade nästan för mycket förkärlek till Margareta, för hon råkade ut för en del i och för sig trevliga saker. När hon en gång sade, att hon inte kunde lyssna på nyheterna för att hon inte hade någon radio, så stod det på institutionen nästa dag en ny fin batteriradio från Axelson. Satte hon upp ett litet anslag om att hon förlorat sina handskar med en fråga om det möjligen var någon som hittat dem, så hängde nästa dag ett par handskar på institutionens anslagstavla. Sådana trevliga och roliga saker hände.

Axelson var en genial forskare, det insåg vi tidigt, och framförallt i det verket som han skrivit som professorsspecimen ( han blev professor 1945). Det hette Unpoetische Wörter. Det finns en mycket bra dikt om Axelsons Unpoetische Wörter i Jesper Svenbros diktsamling ”Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian”. Dikten bär naturligtvis titeln Unpoetische Wörter. Jespers iakttagelse- och formuleringsförmåga överglänser vida min. Därför citerar jag:

Omöjlig att komma nära, ironisk,/ med ”bristande fallenhet/ för marx- istisk navigationskonst” stod Bertil Axelson stadigt vid det latinska rodret./ Hans folkskygghet var välkänd:/ den gav honom en närmast konstitutiv aversion/ mot den massrörelse vars vågor / svallade höga på sextiotalet/ och fick honom att hälsa sin pensionering/ med en känsla av lättnad./ Vi studenter var mycket få./ Vid slutet av varje föreläsning/ släckte han omärkligt lampan där framme/ och var redan ute i höst- mörkret, under stjärnorna,/ innan vi ens tittat upp.

DET HäR uttrycket Unpoetische Wörter är mycket intressant. Man har ju studerat till exempel Horatius intensivt ända sedan renässan- sen, men Axelson upptäckte att i vissa av Horatius dikter fanns ord

som inte var tillåtna i poesi. Alltså prosaiska ord. Prosaord alltså som bara fanns i prosan. I en känd Horatius-dikt (I:5) som berättar om hur ”Horatius” led skeppsbrott på kärlekens ocean, slutar Horatius med att den eländige hänger upp sina vestimenta till havets mäktige gud. Ves- timenta var ett ord som inte var tillåtet i poesi. Där använder man ord som ”amictus”. Det prosaiska ”vestimenta” i Horatius dikt får närmast betydelsen ”tarvliga paltor” och man, d v s Axelson för första gången, rycker förvånat till. Jag vet inte, hur det kommer sig att inte någon från renässansen och fram till år 1945 upptäckt det som Bertil Axelson upp- täckte, nämligen att det finns opoetiska ord med en säregen stilistisk effekt i Horatius dikter. Och naturligtvis inte bara hos Horatius!

När Svenbro skrev den här dikten visste han inte att Axelson själv hade lidit skeppsbrott på kärlekens ocean. Han hade blivit far till en son med en studentska som vikarierade som servitris på Storkällaren, och den sonen stödde han ekonomiskt under hela sitt liv. Men det är sådant som dök upp långt senare.

Han kunde också vara väldigt elak. Jag har hört från Claes Schaar, som var professor i engelska i Lund, att en gång när han och Axelson satt och söp på Industrin (Industrirestaurangen på Bredgatan) så kom Ivar Harrie och Bo Strömstedt från Expressen förbi dem och då säger Schaar, som bara kände Harrie till utseendet, till Axelson: ”Skulle du vilja presentera mig för dr Harrie? Då säger Axelson till Schaar: ” Den där Harrie är väl ingen att vara bekant med”. Och det var extra elakt, därför att dagen efter det Unpoetische Wörter kommit ut, ägnade Expressen en helsida åt en recension av boken som Ivar Harrie hade skrivit, en helt fantastisk recension. Ivar Harrie var något alldeles säreget, även om han liksom Axelson tittade för djupt i flaskan. De bästa översättningarna vi har av Horatius finns i hans bok Poeten Horatius.

När jag och Margareta förlovade oss, det var 1955, så fick vi ett litet brev ifrån Axelson där det bara stod ett citat från en av Catullus långa dikter, bröllopsdikter som man annars inte läste i kursen, och om jag översätter det, så hade han bara skrivit ”Leken, såsom det lyster er, och skaffen inom kort barn.” (Ludite, ut lubet, et brevi liberos date) Så han tyckte nog om oss. I min trebetygstentamen för honom kom jag upp på Tacitus (Germanicus i Egypten), och det gick bra. Sedan tog han upp mig på Horatius 16:e epod, och jag hade faktiskt läst den artikel som han skrivit om en rad där, men det tyckte han inte om

alls, när jag framhöll att det var en bra tolkning av den raden. Då skakade han på huvudet och sade: nu ska vi översätta. Och det är nog det egendomligaste jag har varit med om, för då sade han helt enkelt: översätt ”Hoppas att du kommer i morgon”. Och det var samma sak muntligt, jag skulle bara säga det på latin, och då hade han för vana att när någonting inte var riktigt så låtsades han inte förstå. Och jag började: Spero te cras... Axelson tittade tigande och oförstående på mig. Men så småningom fattade jag, att han menade att ”hoppas” skulle jag ha förstått som imperativ, jag skulle ha sagt ”spera!”, men i min världsbild fanns inte ”hoppas” i imperativ. Jag kunde inte tänka att man kunde uppmana någon att hoppas. Det är möjligt att man kan det på latin. Detta var i början av februari 1955, och jag skulle inte börja läsa grekiska förrän hösten 1955. Och den terminen var helt underbar, jag gick på föreläsningar hos alla de bekanta professorerna i Lund; Olle Holmberg, Algot Werin, Hans Ruin, Ragnar Josephson, Martin P:n Nilsson... Apropå Martin P:n Nilsson skulle jag tro att jag är den ende kvar i Lund (kanske Sverige?) som har hört en föreläsning av honom. Han bodde snett över från Allhelgonakyrkan, hans lägenhet låg innanför det religionshistoriska seminariet, som förestods av Erland Ehnmark. Martin P:n Nilsson leddes in av Erland och han pratade mycket begripligt om gammalgrekisk mytologi och nygrekisk folklore. Om jag minns rätt har hans föredrag tryckts i Atenvännernas ”Hellenika”.

Margareta och jag blev ett par våren 1955, närmare bestämt den 18 april, vid Trekanten där affären Klotet nu ligger. Jag har utförligt berättat därom i kap 1 i ”När de gamla gudarna dog”.

Och sedan vidtog då grekstudierna. Wifstrand föreläste nere på universitetet, på andra våningen när man gick uppför trappen till höger. Under mina terminer (1955-1957) föreläste han över ”Antiken och 1700-talet” och över ämnet ”Johannes Chrysostomos och hans tid”. När vi närmade oss julen 1955 vet jag, i efterhand, att han bad licentiaten Jonas Palm att disputera, för att Wifstrand själv skulle kunna ta tjänstledigt till våren. Och Jonas Palm disputerade också, precis före jul 1955, så jag fick alltså Jonas Palm som lärare under vårterminen. Det var kanske inte precis vad jag hade tänkt mig. Vi läste för Palm, som sedan blev professor i grekiska i Uppsala, Aristofanes Molnen och Aristoteles Poetik. Vi fick också Palm i stilskrivning, men den gick

inte riktigt till som Wifstrands stilskrivning. Palm gjorde nämligen så att han tog ett stycke grekisk prosa, t ex en bit från Plutarchos eller liknande, och så översatte han den till svenska, och så skulle vi översätta tillbaka till grekiska. Då hade han ett övertag, han hade liksom ett äkta facit. Det var inte alls bra, tyckte jag, när jag började begripa hur det hela fungerade.

I juni 1957 tenterade jag för Wifstrand för 3 betyg samtidigt som Margareta tenterade för arkeologen Einar Gjerstad i Klassisk fornkunskap och Antikens historia. Det var Gjerstads sista tentamen som aktiv professor i Lund. Margareta tenterade hemma hos honom på Filippavägen. Gjerstad bar frackbyxor och vit frackskjorta med hängslen, eftersom han var på väg till någon akademisk festlighet. Margareta fick en tvåa med spets. Klassisk fornkunskap var hennes ämne. Hon hade redan upptäckt intressanta saker rörande byggnaderna under Erechtheion på Akropolis.

På sommaren gifte vi oss. 1957 på hösten började Margareta att undervisa ute i gymnasierna, och jag använde läsåret 57/58 till att läsa in den väldiga kursen i Klassisk fornkunskap och Antikens historia. Det fanns på den tiden något som hette studiehandbok för de studerande inom humanistiska fakulteten vid Lunds universitet. Där var alla ämnen upptagna med alla fordringar som krävdes. Mycket intressant läsning, men tyvärr har jag inte kunnat hitta min upplaga från 1953. Jag har en yngre upplaga från 1960. Vad som krävdes i Fornkunskap och Antikens historia var inte lite. Man rekommenderades när man kom till den Klassiska institutionen att följa undervisningen i Fornkunskap; man gick då för docenten Erik Welin, som visade hur det gick till med så kallade avklappningar av inskrifter. Man satte någon slags massa på inskriften, sedan lade man på bladet och så kunde man när man drog av bladet läsa dessa inskrifter. Sen något som var väldigt egendomligt, tyckte jag då, nämligen tolkning av grekiska vaser. Vad det var för några motiv på grekiska vaser. Trots att man visste att vasen föreställde något, t ex Dionysos och Ariadne, så fick man inte säga det. Man skulle fullständigt renons på all förkunskap beskriva gestalterna och vad man såg på vasen. Som att man såg en man som vänder sig till vänster, och han håller något konstigt i vänster hand, kan det vara ett granatäpple ... och liknande saker. Man fick inte säga vad det var trots att man visste det.

Jag gick också på undervisning hos Erwin Roos, som var väldigt antikvariskt inriktad. Han hade skrivit avhandling om Aristofanes komedier, som karikatyrer, kan man väl säga. Wifstrand hade inte sinne för Roos forskningar av någon anledning. Jag visste inte det då, men jag har förstått det senare. Roos hade föreläsningar om alla antikvariska ting han kunde gräva fram ur Horatius, alla de konstiga saker som nämns i Horatius dikter som egentligen inte har med poesin att göra. Han använde en kommentar av fransmannen Plessis. även de mest abstrusa ting blev förklarade. Jag minns den undervisningen med intresse, och Roos intressen var förvisso egendomliga. Vad jag vet så skrev han sedan om antikens tortyrredskap. Det var ingen annan som gav sig på sådant på den klassiska institutionen.

Jag tenterade i lic:en för Wifstrand i november 1963, det var dagen efter mordet på Kennedy.(Lyndon B Johnson såg för övrigt ut precis som kejsar Vespasianus. Wifstrands kommentar efter tentamen var: ”Han kan nog växa som människa i och med sitt nya ämbete”.) Jag tror att vi höll på i 6 timmar minst. Och en av de viktiga frågorna för Wifstrand var ju de litteraturvetenskapliga frågorna. Så jag skulle utreda hjälte-mytologin. Hur hjältarna, heroerna, används i grekisk litteratur, från början med Homeros över den hellenistiska tiden, och långt in i kejsartiden. Ja, i princip tills Wifstrand såg att vi nått ner till pinnamon och att jag inte kunde nå längre, tills min kunskap var helt uttömd, först då stoppade vi. Jag minns att jag förelades ett brev av Julianus (Avfällingen, alltså) och plötsligt var klockan 3, för vi hade inga pauser, det var inte så att vi gick ner och drack kaffe eller något i den stilen, vi bara höll på. Men då sa jag att han inte förhört mig på Pindaros, där jag hade läst två böcker av epinikierna. ”Ja, vill du att jag ska ta upp dig på Pindaros?” Men sedan sa han plötsligt att nej, nu slutar vi, och jag fick mina betyg. Under höstterminen 1958 och våren 1959 gjorde jag militärtjänst, och då var jag förlagd till Malmö Marina Bevakningsområde, i det s k Thestrupska huset. Jag gick på Wifstrands licentiatseminarier så smått, och jag uppenbarade mig som flottist. Kommer ni ihåg hur de såg ut, med den där kragen på ryggen? Det väckte lite uppståndelse på institutionen och jag skämdes lite grann för det, jag kände mig fånig, men jag kunde inte klä om mig på något vis. Det var ett intressant år, för det var då man hittat en hel komedi av Menander som Harrie översatte i den radioserie

som gick om det antika dramat. Harrie översatte komedins titel Dyskolos (Den Svåre) med ”Fy för den sure”. Det var väldigt roligt att läsa en grekisk text som det inte fanns en översättning till, där man bara hade grekiskan. Så småningom kom det ju editioner, men det vi åstadkom i Lund i form av emendationer kunde mycket väl jämföras med vad de åstadkom ute i världen (OCT, Teubner, Budé). Det var väldigt roligt och nyttigt.

Det sista seminariet som Wifstrand höll var i januari 1964; vi visste då inte att han var sjuk, han hade fått cancer. Vi skulle läsa Aristoteles Politik. Men det blev bara ett seminarium med en liten introduktion av Wifstrand.

Våren 1964 åkte jag för andra gången till Hamburg för att studera för Bruno Snell och Hartmut Erbse; jag vara bara hemma då och då. Jag minns att jag besökte Wifstrand på gamla Kirurgen, och då hade jag med mig en present, nämligen Walther von der Vogelweides Minnesdikter i en pocketupplaga på Fischer Buecherei. Andra gången jag var där frågade jag, om han hade tyckt om att läsa Walther von der Vogelweide. ”Ja, det var intressant och jag har översatt honom till sapfisk vers.” Jag har ofta frågat hans änka om översättningarna finns kvar, men hon har inte kunnat hitta dem. Pocketboken med Walters minnesdikter fick jag tillbaka efter Mailices död.

I mitten på femtiotalet kom greken Antonis Mystakidis till Lund, och jag och Margareta gick ju på all klassisk undervisning som vi fann tid till. Vi lärde oss en hel del modern grekiska av honom, och Wifstrand hjälpte honom att få ett lektorat, som fördelades mellan Lund och Köpenhamn, så att han vartannat år var i Lund och vartannat i Köpenhamn. Han var inte bara lärare i modern grekiska, han var en stor kulturpersonlighet. Han skapade en serie böcker där han översatte Edith Södergran, en del av Wifstrands svenska uppsatser, och dansken Billeskov Jensen till modern grekiska. Jag kom så långt att jag började läsa Myrivilis I Panagia I Gorgona för honom, vilket jag gjorde i ett par månader, men sedan hände det något, och det blev inte mer.

1962 gav Mystakidis ut en lärobok i nygrekiska. Han hade sina idéer om hur modern grekiska var. De överensstämmer inte riktigt med de idéer en del greker har idag, men jag hade inget emot hans inställning till förhållandet mellan folkspråket och det lärda språket, dimotiki

versus kathareuousa. På hösten 1962 undervisade Margareta grekiska vid läroverket i Landskrona, på ett lektorat som Gerhard Bendz hade fått men aldrig tillträtt. Då hade hon som elever bl a Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson. Hon bjöd in Antonis Mystakidis att komma dit för att berätta om modern grekiska för gymnasisterna, och flera decennier senare skriver minneskonstnären Svenbro en dikt om den dubbeltimmen i Landskrona. Och den dikten tänkte jag läsa. Den heter ”Källan” och står i Bambinon.

Under en dubbeltimme i gymnasiet/utredde Antonis Mystakidis/ på sin noggranna, solbelysta svenska/- jag minns hans brunbrända ansikte vid katedern,/ reflexerna från hans glasögon,/ hans grekiskt korthuggna ge- stalt -/ skillnaden mellan folkspråket och kathareúousa/ (kyrkans och överhetens språk)./ Han tycktes drivas av en iver/ som vi tidigare inte mött/ men kunde trots sitt ställningstagande för folkets språk/ se dess förhållande till ”atticismen”/ som en dynamisk motsats, en resurs./ Ett ögonblick snubblade han över orden / och råkade säga ”språkets folk” / där vi elever väntade oss ” folkets språk”./ Själv märkte han det knap- past./ Jag har ofta grubblat på hans lapsus./ Vad hade den för mening i hans eget perspektiv/ där han i sin exiltillvaro levde nedsänkt/ i det stora språkets flöde? Vad var det som fick oss/ att studsa till inför hans felsägning?/ Det är inte längre möjligt/att till Antonis Mystakidis ställa frågan./ Men en bok av honom har jag kvar, hans lärobok i nygrekiska, från samma år jag mötte honom.

DEN HäR läroboken från år 1962 var för övrigt tryckt på samma sätt och med samma omslag som den grammatik Margareta använde i sin undervisning, Severin Solders Grekisk skolgrammatik. (Åter citat från Svenbros ”Källan”)

Han (dvs Mystakidis) formulerar sina grammatikexempel/ med preci- sionen hos en lyriker-/men utan att signera. Hör/med vilken enkelhet han sammanfattat sin exil:/”Vägen är lång. Havet är djupt./Jag reser med tungt hjärta.”/Så står det ordagrant på sidan 57:/exemplen gäller böjningen av vissa adjektiv./ Den boken tog jag med mig på min Grek- landsresa. / När jag nu ser dess gröna linneband/ med guldbokstäver

tycker jag mig sitta/ vid källan i en urgammal olivlund/ på sluttningen nedanför Delfi:/ det är i middagstimmen, vi har sökt svalka under trä- den,/ vattnet i marmorkaret skimrar. /Jag måste haft hans bok i axel- väskan,-/ hans mossgrönt gröna bok, av samma gröna ton/ som mos- san kring det klara vattnet,/ grekiskans dolda flöde från Delfi ovanför./ Apollons stad i solljuset där uppe!/ Och i den gröna mossan/ bokens titel och författare i guld:/ det är en solstråle som oväntat/ letat sig ned hit genom trädens lövverk/ och låter texten glimma./ ”Källans vatten var kristallklart”,/ står det på sidan jag får upp./ Här glimmar alla ord i språket som var hans./ Här glimmar alla ord i honom som var språkets./ Som nu har uppgått i det större, språket./ Som ödmjukt tänkte sig ett liv/ i språkets tjänst, med känslighet för strömmarna/ i djupet, utlämnad åt dess friska rörelse/ i berget under marken, innan det når fram/ till dags- ljuset i källans marmorkar,-/ där vattnet samlas, skiner, sorlar,/ glittrar på någons läppar./ Och rinner vidare.

LäRARNA I Klassisk fornkunskap och Antikens historia ska jag bara mycket hastigt beröra, det var Einar Gjerstad, som ägnade sitt liv åt två saker. Dels att gräva på Cypern, där han var så att säga den cypriotiska arkeologins mästare, och dels sedan på äldre dagar, utforskningen av det äldsta Rom, som han höll på med när jag var på Klassiska institu- tionen. Jag har hört många säga att Gjerstad var den sista som vänt på varje sten på Forum Romanum, och han skrev sex väldiga volymer om detta. Men egendomligt nog så blev, trots hans oerhörda kunskaper, hans slutsatser felaktiga. Så de har inte stått sig. Han ville exempelvis förlägga Roms grundläggning till 525 f.Kr. Det är lite märkligt faktiskt. Wifstrand hjälpte till att Gjerstad skulle få en personlig professur för att kunna slutföra det här verket. Och istället för Gjerstad kom Krister Hanell till Lund, och det var honom som jag tenterade för. Krister var en förtjusande människa. Möjligen lite lat (på äldre dar; det må vara honom förlåtet). Han var väldigt svår att förutse i tentamen. Jag minns att min tentamen började med att han tittade på mig och sade; Vad heter Korinths hamnstad? Det konstiga är att jag inte minns om jag svarade rätt eller inte, den heter alltså Kenchreai.

även när jag sedan höll på min avhandling hände det att jag gick på all slags intressant undervisning. Jag gick på Wifstrands undervisning

i drama, han hade en vision om att gå genom alla de antika dramerna, men det hann han inte med. Han hade valt Sofokles Aias, det var en minnesvärd termin, tycker jag nu.

Den sista läraren jag vill omnämna kom faktiskt till Lund hösten 1963 från Uppsala efter det att han brouillerat sig med professor Lundström. Han bor numera som pensionär i Lund. Han heter Alf önnerfors. Han förde med sig något nytt. Det var också sådana föreläsningar som jag gick till av ren lust, rent intresse. Han var den förste läraren som förde in sexualiteten i undervisningen. Som gjorde klart för mig och de andra, hur överklasspojkar i Rom levde med fri tillgång till slavflickor och hur romerska matronor hade unga slavpojkar till hands, etceteraetcetera. önnerfors rekommenderade en bok som jag har haft stor nytta av, Lyne. Roman Love Poetry, vill jag minnas att att den heter. önnerfors var en frisk fläkt. Han var en värdig supebroder till Axelson som inte behandlade honom särskilt väl. önnerfors blev rätt snart fri från Lund och utnämndes till professor i senlatinsk filologi i Berlin. Där träffades vi några gånger. Han slutade sin aktiva tid i Tyskland i Köln. Han sökte professuren efter Lundström i Uppsala och det länder latinisterna i Uppsala till vanära att de motarbetade och förtalade honom.

Jag närmar mig nu slutet av denna berättelse, och jag tänkte göra det med en översättning av en dikt av Catullus, som jag tycker väldigt mycket om. Den är både lättförståelig och konstig. Den handlar, naturligtvis , om Catullus och Lesbia.

”Du sa en gång Lesbia, att du bara kände Catullus och inte ens en gång ville hålla Juppiter hellre i din famn än mig. Då älskade jag dig mycket, men inte så som en enkel man ur folket älskar sin flicka, utan så som en far älskar sina söner och svärsöner. Men nu känner jag dig. Därför, även om jag brinner efter dig ännu hetare, så är du dock för mig mycket föraktligare, mycket mindre värd. Hur är det möjligt frågar du? Jo, därför att en sådan otrohet tvingar en älskande att åtrå mer, men vilja väl mindre.”

Hur fint Catullus får fram skillnaden mellan ”att sexuellt åtrå” (amare) och den mer svårdefinierbara känslan ”att tycka om” (bene velle)! ännu idag säger man på italienska ”te voglio bene” till skillnad från ”te amo”.

I maj 2000 skrev Margareta och jag en liten artikel som inflöt i LUM (Lunds universitets magasin). Det är en liten nostalgisk artikel.

Jag vill avsluta med att läsa upp den, för den sammanfattar ganska väl vad jag försökt säga idag. Titeln är en allusion:

Slutet på sagan om Klassiska institutionen och antikmuseet.

I huset vid Sölvegatan 2 vittnar en plakett i nedre skulpturhallen om att det var där som fysikern Janne Rydberg en gång ”grundlade vår kunskap om atomernas byggnad”. Och det var där som för femtio år sedan arkeologer och språkmän av världsklass verkade: Einar Gjerstad och Krister Hanell, Bertil Axelson, Sven Lundström och Gerhard Bendz, Albert Wifstrand. Deras närmaste föregångare, Martin P:n Nilsson och Einar Löfstedt (båda rectores magnifici!) som var verksamma på annan plats i Lund, innan Gjerstad invigde huset på Sölvegatan 2 höstterminen 1951, är för alltid inskrivna i utforskningen av grekisk religion respektive latinsk syntax. Det är detta hus och verksamheten i det som nu allvarligt hotas.

Flertalet humanistiska och teologiska ämnen drabbas idag av besparingskrav (Och det här var för 18 år sedan!) som det är lättare att ställa än att omedelbart uppfylla. Humanister och teologer har inte så lätt som de så kallade hårdvaruämnenas företrädare att svara på den förödmjukande fråga som näringslivets representanter i universitetsstyrelsen formulerat: ”Vad är ni egentligen bra på? Vad sysslar en professor i idé- och lärdomshistoria med?” Att visa hur människor genom tiderna sökt vägar till att ge det egna livet mening och hållbarhet det är ju inte mycket att komma med. När ställde Lennart Nilsson, som då var ordförande i universitetsstyrelsen, senast frågan till en professor i matematik: ”Vad är du egentligen bra på?”

Framtiden för de klassiska ämnena i Lund är speciellt dyster. Arkeologen Einar Gjerstads storslagna idé, med rötter ned i Martin P:n Nilssons epok, att sammanföra studiet av de klassiska språken och studiet av antikens historia och materiella kultur i samma hus och samma bibliotek hotar att raseras.

Åh, vad vi älskade detta bibliotek på Sölvegatan 2. Det är svårt att förklara för en utomstående vad det betydde för oss två som skriver dessa rader att varje morgon gå till seminariebiblioteket på Klassiska institutionen omgivna av detta fantastiska studiemuseum bestående av den antika skulpturens främsta verk. Bara i gipsavgjutningar, invänder någon. Vi replikerar att denna artificiella metamorfos på

sätt och vis gjorde den antika konsten till vår egen.
Sambandet mellan de tre ämnena föreföll för femtio år sedan

självklart och borde vara så idag också. Det fick sin synliga manifestation också i det gemensamma seminariebiblioteket. Där kunde man under 1950-talets första år då och då få besök av P:son Nilsson som slängde sina kryckor på bordet och muttrade högt, ibland svärande över påstådd oordning där.

Om vi inte bryr oss om vad de som en gång företrädde våra ämnen ville skapa, vem ska då i framtiden bry sig om vad vi som lever idag vill åstadkomma? Vi måste ta fasta på deras visioner som gick före oss. Detta är vårt humanistiska credo. Måtte Universitetsstyrelsen i juni fatta sådana beslut att unga studenter som vill läsa Klassiska språk och Antikens kultur och Samhällsliv (som ämnet har döpts om till) har en sammanhållen Klassisk institution att börja studera vid! (Som bekant skedde det inte så).

Margareta Eurenius Rydbeck

Lars Rydbeck
...som bägge en gång studerade latin, grekiska och

klassisk fornkunskap och antikens historia vid Klassiska institutionen vid Lunds universitet.

Föredrag hållet den 13 oktober 2014 vid Atheninstitutets vänner, Språk och Litteraturcentrum, Lund.

Den erotIska DIMensIonen I VIbIa PerPetuas MartyrIuM På arenan
I kartago Den 7 Mars år 203 e kr

Bakgrund

Den 7 mars 203 e Kr dödades den 22-åriga Vibia Perpetua tillsammans med några kristna trosvänner på arenan i Kartago (nuvarande Tunis).

Vi känner särskilt väl till Perpetuas lidande och död, eftersom hon själv under tiden i fängelset före exekutionen skrev ner sina upplevelser och drömmar (visioner). Efter hennes död skrev kyrkofadern Tertullianus (eller någon honom närstående) en inledning till Perpetuas “dagbok” samt en längre avslutning, där han redogjorde för hur själva avrättningen gick till.

Perpetua fördes ut på arenan tillsammans med Felicitas, en ung slavinna som just framfött en flicka i fängelset och från vars bröst mjölken fortfarande droppade. Bägge var nakna och placerade i en sorts nät. Man kommer inte ifrån intrycket av en offentlig seans med stark erotisk laddning.

För dessa bägge unga kvinnor hade man som avrättningsinstrument skaffat en vildsint ko (ferocissimam vaccam ), som var ett ovanligt djur i gladiatorssammanhang, Man hade emellertid valt kon för att, som texten säger, “kvinnornas kön skulle matcha djurets”.

Den som vill veta mer detaljer om Perpetuas, Felicitas och kamraternas sista kamp på arenan kan läsa en välskriven redogörelse hos Gösta Säflund i essäsamlingen Romerskt (1958) sid. 48-55.

Experimentet med den galna kon utföll inte lyckosamt utan till slut fick martyrerna av en ung nybörjargladiator motta svärdsstöten. Han missade först Perpetuas strupe och svärdet gled mot ett ben. “Då tog”, enligt texten, “Perpetua den unge gladiatorns högra hand i sin och förde den mot sin strupe. Det var precis som om en så stor kvinna inte skulle kunnat dödas, om hon inte själv velat det”.

När Perpetua häktades hade hon just nedkommit med en son. Den lilla babyn fick egentligen inte vistas i fängelset utan togs till slut hem till familjen. Enligt martyrtexten: “Gud fogade det då så, att barnet

inte mer begärde bröstet, och ändå fick jag inte feber: så slapp jag att förtäras både av oro för barnet och av smärta i brösten”.

Perpetua har, som sagt, olika syner under fängelsetiden. Hon ser Gud som en stor skallig man, som klädd i herdekläder sitter i en ofantlig park och mjölkar sina får. Omkring honom står många tusen vitklädda människor. Han ger Perpetua en tugga av osten han håller på att ysta. När Perpetua “vaknar” smakar hon fortfarande av sötost i munnen. Hon förstår att hon skall dö på arenan och komma till paradiset.

I sin sista syn kämpar Perpetua mot djävulen som företräds av en King-Kong-liknande egyptier, Enligt texten:”Några vackra ynglingar kom fram till mig som mina sekonder. Jag kläddes av och förvandlades till man och mina sekonder började massera mig med olja som man brukar i friboxning. Och jag ser honom (här talar alltså Perpetua om sig själv i tredje person maskulinum) vältra sig i sanden mot egyptiern”.

I sin fängelsejournal nämner Perpetua aldrig sin egen man. Han är helt frånvarande. är han henne totalt likgiltig? Tar hon avstånd från honom? är hon skild? är han död? är han soldat i en provins långt borta från Kartago? Vi vet inte. Modern är också på sätt och vis icke-existerande. Hon nämns bara en gång i förbigående. Av två bröder förekommer den ene som Perpetuas devote och beundrande samtalspartner i fängelset.

Men den som nämns är fadern. Han kommer gång på gång till fängelset för att få Perpetua att avsvärja sig sin kristna tro. Han hotar och blir till och med våldsam och attackerar sin dotter (något som hon verkar vara van vid och tar med ro).

Så fort fadern kommer in i dagboken stiger textens temperatur. Mellan dotter och fader tycks råda ett slags kärlek-hat-förhållande. Så mycket kan sägas utan att gå händelserna i förväg. Perpetua säger , att hon får andas ut, när fadern inte är i fängelset. I latinet står det: “jag återhämtade mig på grund av hans frånvaro”.

När fadern är hos Perpetua och inte , såsom han gör en gång, försöker riva ut ögonen på henne (den överdrivna metaforen står i det latinska originalet), ger Perpetua honom en minilektion om sin omvändelse till kristendomen som är nästan wittgensteinsk i sin lakonism. Så här står det i texten:

- Far, ser du lerkruset, som ligger här?
- Ja, svarade han.
- Kan det kallas för något annat än ett lerkrus?

- Nej, sade han.
- På samma sätt kan inte heller jag kalla mig för annat än vad jag jag är: en kristen.

Den subtilt uttänkta bestraffning som Perpetua utsattes för går helt i linje med vad vi vet om behandlingen av andra kvinnliga martyrer. I bestraffningsmetoderna finns alltid sexuella övertoner. Det var nöd- vändigt att markera den manliga överhögheten över dessa kvinnor som hade “svikit” far och mor och äkta man och barn och funnit en ny Herre. Domaren Aquila i Alexandria (ungefär 210 e Kr) hotar Pota- miaina med att låta sina gladiatorer våldta henne (tydligen en normal markering) men låter i stället avrätta henne genom att hälla kokande beck droppe för droppe över olika (sic!) delar av hennes kropp. - En annan kvinnlig martyr, Eirene, har undanhållit myndigheterna för- bjudna texter innan hon flydde ut i ödemarken. Hon döms till att na- ken placeras i en bordell. Hon får bara så mycket att äta att hon nätt och jämt överlever fram till tidpunkten för den slutgiltiga avrättningen.

Kommentarer och argument

1. Samhället slog till hårt och obarmhärtigt mot de kvinnor som sökte en ny frihet bortom de traditionella livsmönstren. Man kan mycket väl tolka Perpetuas livsöde inom ramen för ett sådant påstående. Egent- ligen är det likgiltigt, om hon själv var medveten om vad det var som drev henne att göra som hon gjorde. I myndigheternas ögon gjorde Per- petua något otillåtet (och obegripligt): hon lämnade sin familj, övergav sitt nyfödda barn, satte sig upp mot fadersauktoriteten och hävdade - som kvinna! - sin egen tanke- och trosfrihet.

2. Samhällskonventionerna utmanades speciellt när en ung kvinna som Perpetua som kom ur ordnade borgerliga förhållanden lämnade sitt gamla liv och anslöt sig till en rörelse som åtminstone hennes far tycks betrakta som helt subversiv.

3. Vad drev Perpetua att göra som hon gjorde? Ett enkelt svar är att hon kom till tro på ett nytt liv i Jesus Kristus (en slags terminus technicus

för de första kristna) som ersatte allt hon dittills levat för. Frågan är om hon var medveten om vilka konsekvenser hennes omvändelse skulle få för henne personligen. När det gick upp för henne, att hon skulle dö för sin tro, hade hon redan gjort de första noteringarna i sin fängelsejour- nal. Hon går över gränsen med glädje. Adjektivet hilaris (glad, upp- rymd) och substantivet hilaritas möter en ständigt i beskrivningarna av de blivande martyrernas sinnesstämning.

När Perpetua blivit stångad av kon, tar hon sin tjänsteflicka Felicitas i handen. Och så står de båda kvinnorna där på arenan. Till publikens förvåning säger Perpetua som uppenbarligen befinner sig i en förandligad extas: “När skall vi föras ut till den där kon man har talat om?” Man “väcker” då henne och hon får syn på märkena på kroppen och det sönderrivna linnet (som hon av anständighetsskäl(?) fått ta på sig i stället för nätet). Enligt berättaren säger hon sedan: “Stå fast i tron, älska varandra och låt inte skrämma er av vårt dödssätt!”. Det är inte att undra på, att Perpetuas martyrakt var den mest älskade av fornkyrkans martyrakter och att den alltid lästes upp på Perpetuas dödsdag i de kristna församlingarna runt Medelhavet.

4. Ville Perpetua komma ifrån sin far? Har vi att göra med en (omed- veten) andlig(?) incestuös fader-dotter-relation. Den frånvarande mo- dern och den frånvarande äkta mannen tycks tyda på det.

I så fall var ju hennes omvändelse effektiv, effektivare än vad en dotters anmälan mot sin far i många fall tycks vara i dag.

I Perpetua finns inte någon dödslängtan, åtminstone inte till en början. Hon ser väldigt matter-of-fact på händelsernas utveckling. Hennes syner styr henne. även när hon vet att hon skall dö, har hon bokstavligt talat sitt öde i egna händer ( hon styr ju den otränade gladiatorns hand:”en så stor kvinna skulle inte kunnat dödas, om hon inte själv velat det” är ju berättaren Tertullianus kommentar).

5. I sin sista drömsyn i fängelset ser sig Perpetua avklädd naken och förvandlad till man ( latinet:exspoliata sum et facta sum masculus ).

Skulle Freud om han kommenterat Perpetuas förvandling använt Penisneid som förklaring? Jag vågar mig inte ut på så djupt vatten.

Däremot tror jag, att Perpetua på grund av sin uppfostran inte kunde föreställa sig en naken flicka kämpa mot en gigantisk gladiator. För att över huvud taget drömma som hon gjorde blev transformationen nödvändig.

Det går ju inte att med bestämdhet påstå att hon före sin omvändelse som vanlig åskådare upplevt de erotiskt upphetsande fighterna på arenan. Men det är mycket sannolikt. Den gången liksom i dag vid tjurfäktningarna i Spanien var de unga kvinnorna på åskådarbänkarna en väsentlig del av den blodiga ritualen. Gladiatorerna hade sina kvinnliga fans (såsom vi vet ifrån flickornas tonårserotiska graffiti på väggarna i Pompeji) liksom tjurfäktarna och hockeyspelarna i dag. En speciell sorts gladiatorer hade för övrigt en typ av mundering som starkt påminner om moderna hockeyspelares.

6. När kyrkofäderna (däribland Augustinus själv) kommenterade de tidiga kvinnliga martyrerna, betonade de ofta, att dessa kvinnor hand- lade på ett sätt som inte var karakteristiskt för kvinnor i gemen: de övervann den i deras kroppar inneboende svagheten och syndfullhe- ten.

En amerikansk forskare, Mary Lefkowitz, beklagar att dessa antika kommentatorer inte ville (eller kunde) förstå, att kristendomen i sitt tidigaste skede mötte ett socialt behov hos kvinnorna att frigöra sig från de hierarkiska strukturer som var inbyggda i det dåtida patriarkala samhället.

Hos Perpetua, Potamiaina och Eirene finns en stark vilja att bryta med familjen och en betoning av en konflikt med överheten (i Perpetuas fall fadersauktoriteten) som har starka sexuella övertoner.

Föredrag hållet den 19 mars 2016 i Vänskapens hus, Lund.

Litteratur:
De grekiska och latinska martyrakterna är bekvämt tillgängliga i:
The Acts of the Christian martyrs. Introduction, texts and translation by Herbert Musurillo. Oxford 1972. På några ställen i Perpetuas martyrakt är översättningen otillförlitlig.

Aspegren, K, “Perpetua - en kvinna i fornkyrkan”. I: Signum 3, 1988, 77-80. Lefkowitz, M R , Heroines and Hysterics. London 1981. Ch. 8, pp 53 - 58: “The

Säflund, G, Romerskt, Stockholm 1958. S 48 - 55: “I kamp med vilddjuren på Kartagos arena”.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Motivations for St. Perpetua ́s Martyrdom”.

́Fader vår ́- vart är du på väg

Den gamla versionen (i 1917 års översättning):

Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen.

Den nya versionen (med en variant)
= Matteus 6:9-13 i 1981 års översättning:

Vår Fader,
du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd
för dagen som kommer.
(alternativt:Ge oss i dag det bröd
vi behöver.)
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem
som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen.

DET äR högmässa på Palmsöndagen, och i Lunds domkyrka har dom- prosten läst ́Vår Fader ́. Då säger plötsligt en god vän till mig: “Jag blir så irriterad över de här olika versionerna av ́Fader vår ́. I de kyrkor i Dalarna som jag går till skulle man aldrig drömma om att överge den gamla översättningen.”

En gång i tiden i Sverige, ja för inte så länge sedan, lärde sig alla skolbarn ́Fader vår ́ utantill. Det fanns bara en version att lära sig och den innehöll både “giv oss i dag vårt dagliga bröd” och “inled oss inte i frestelse”.

Så är det inte längre. Orsakerna är flera. Det ingår inte i skolans uppgifter att lära ut kristna böner. Till stor del beror det troligen också på att konfirmationspräster och söndagsskolelärare inte vet vilken version de skall lära ut.

Baktill i Domkyrkans psalmbok finns två översättningar av Herrens bön inklistrade: ́Vår Fader ́ (den nya versionen = Matteus 6:9-13 i 1981 års översättning av Nya testamentet) och ́Fader vår ́ (från Nya testamentet av år 1917). Det är som om man inte helt kan släppa kontakten med det förflutna; kyrkan har alltid haft anledning att - om inte av andra skäl än ren pietet - bära med sig orden från en tid då den kristna liturgin var en levande process i varje människas medvetande.

Tillbaka till Palmsöndagens högmässa. Förhållandena i Lunds domkyrka kompliceras ytterligare av det faktum att den utdelade agendan innehåller en tredje version. Den skiljer sig från den nya inklistrade versionen bara på en punkt men är likafullt en ny tredje version. “Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer” har i agendan blivit “Ge oss i dag det bröd vi behöver”.

Problemen med ́Fader vår ́ började på allvar 1981. Då kom vår senaste och möjligen den sista svenska översättningen från grekiskan av Nya testamentet med kommentarer som den gången för 20 år sedan stötte många. översättarna Jonas Palm (grecist) och Harald Riesenfeld (nytestamentlig exeget) hade enat sig om en ny översättning av Herrens bön som på ett flertal punkter skilde sig från den gamla. Skiljepunkterna var och är både stilistiska och innehållsliga. Enligt Palm/Riesenfeld och språkkonsulterna, däribland Karl Vennberg, tillät det svenska språket 1981 inte några konjunktivformer. Alltså försvann “varde”, “tillkomme” och “ske” och ersattes av “låt...bli”, “låt...komma” och “låt...ske”. Ordföljden “Fader vår” som har sin grund i den latinska

vulgatans “Pater noster” ändrades så att possesivpronominet sattes före “Fader”.

“Frestelse” blev “prövning” av mera oklara skäl. En känd lundateolog hörde jag en gång säga att man kan frestas av en gräddbakelse men inte av Gud. Mot detta invände jag då att en kristen mänska får räkna med att bli utsatt för prövningar - och hoppas bestå provet. Inte ber hon väl Gud om att slippa prövningar!

Den stora förändringen drabbade emellertid “vårt dagliga bröd”. Palm/Riesenfeld hade skäl att ändra: ́epiousios ́, det grekiska adjektiv som översattes med “daglig”, betyder med stor sannolikhet just “tillkommande”.

Det verkliga kruxet är att man inte med säkerhet vet vad ordet betyder, eftersom det här är första gången det överhuvud används i en text. Det finns alltså inga parallellfall att luta sig mot. Men om man säger: “Ge oss i dag det tillkommande brödet” blir det dubbeltydigt: både det bröd som med rätta tillkommer oss och det morgondagliga brödet.

För Riesenfeld var ́Fader vår ́ en kvällsbön. Man ber om löftet att inte vakna nästa morgon utan åtminstone en brödkant, något som många var tvungna att göra i den grekisk-romerska värld som Jesus växte upp i. Man försökte då med “Vårt bröd för dagen som kommer”. Det är konkret och bra. En nackdel är att man då inte utan vidare samtidigt associerar till sådant bröd som inte bara mättar vår jordiska lekamen utan också mättar vår odödliga själ för evigt, d v s löftet om himlabrödet.

Man ser hur svårigheterna tornar upp sig. Det är inte svårt att förstå kompromissen i agendan i Lunds domkyrka: “Ge oss i dag det bröd vi behöver”. Här får det andliga brödet en rättvis chans att genomlysa den konkreta formuleringen.

En som funderat mycket över de här sakerna är nytestamentlikern i Strassbourg Marc Philonenko. Han har publicerat en liten bok om ́Fader vår ́ (Le Notre Père. De la prière de Jésus à la prière des disciples / Från Jesu bön till lärjungarnas bön).

Märkligt nog har boken inte publicerats på något av de franska kristna förlagen, t ex Le Cerf, utan den kommer ut på det anrika Gallimard i den prestigefyllda serien Bibliothèque des Histoires. Det kan ses som en markering från förlaget att de problem som Philonenko diskuterar

hör till den allmänna kulturen, inte till någon slags religiös super- eller subkultur, som så ofta här i Sverige, när det gäller kristna frågor.

Philonenko driver hårt tesen om bönens arameiska bakgrund trots att vi inte har någon arameisk version att utgå ifrån. Vad för arameiska ord Jesus tog i sin mun och vilka arameiska formuleringar han lärde ut till sina lärjungar får man gissa sig till.

Ett sådant tillvägagångssätt är förknippat med stora faror. Mellan år 20 och år 30 e Kr har säkert bönen cirkulerat i två parallella versioner, en arameisk och en grekisk. Miljön var tvåspråkig. Vad Jesus sade på morgonen på arameiska kunde citeras och ihågkommas på eftermiddagen på grekiska utan att man var medveten om att man precis “översatt” Jesu ord. Ibland måste Jesus t o m själv ha försökt sig på enklare saker på grekiska. Han kan antas helt enkelt ha plockat upp rätt mycket grekiska i denna två-, ja mång-språkiga miljö.

Mera plausibel är en annan tes som Philonenko driver, nämligen att vi har att göra med två böners förening till en. Dels Jesu personliga bön som riktar sig till hans Far (ditt namn, ditt rike, din vilja), dels den bön Jesus lärde ut till sina elever (ge oss vårt dagliga bröd, förlåt oss våra skulder, inled oss inte i frestelse). Skillnaden mellan de tre böneformuleringarna med “Du” och de tre med “Oss” blir fattbar och gripande, om man antar att två skilda böner smält samman.

Betecknande och gemensamt för de tre lärjungebönerna är att det konkreta böneinnehållet (bröd, skulder, frestelse) också kan, ja måste fattas i överförd bemärkelse, metaforiskt. Det är “brödet” som alltid mättar, “skulder” som inte kan räknas i pengar, “frestelse” som inte består i att tycka för mycket om lammstek.

I fråga om filologiska subtiliteter tillgriper Philonenko som sagt alltid - och ibland med framgång - återöversättningar till arameiska. Det gäller t ex “vårt dagliga bröd”, där det grekiska adjektivet epiousios säges gå tillbaka på ett arameiskt ́mehar ́ som betyder “morgondaglig”. Det grekiska ́epiousios ́ är i och för sig ett bra exempel på grekiskans hart när fabulösa ordbildningsmöjligheter; synd bara att det inte är belagt i en med Matteus samtida hednisk text.

Om vi nu tar uttrycket “den påföljande dagen” (på grekiska ́hä epiousa hämera ́), så låter sig presens participet “påföljande” ( ́epiousa ́) lätt bytas ut mot ett adjektiv ́epiousios ́, som då kan bestämma bröd (grek. ́artos ́): ́ho epiousios artos ́, det morgondagliga brödet.

Vare därmed hur som helst. Hela ́Fader vår ́ befinner sig just i dag i någon slags språklig kris. Kan något göras? Jag tror inte det. Om hundra år står kanske kristna människor helt oförstående inför den diskussion som förs i dag. En sak förefaller dock nödvändig. Kyrkan får lov att bestämma sig för EN version. Man måste kanske låta den gamla vila i frid i gamla människors minne, precis som en del originalversioner av våra psalmer gör det. Helt otänkbart är det förstås inte att man genom att lära sig de gamla orden utantill och ta in deras skönhet i sitt hjärta kan rädda dem undan förgängelsen.

En risk som är överhängande är att Sverige om några år kommer att sakna personer som kan grekiska för att inte tala om arameiska. Då finns det inte längre kvar någon som kan läsa Philonenkos bok. Blir då denna diskussion lika omöjlig som onödig?

Vi ska nog börja i den ändan. Kultur har som bekant alltid som en särskild bonuseffekt följt kristendomen i spåren. Den sakrala musiken - Bach! - är ett tydligt exempel. Kristendomen kan enligt vissa bedömare rädda studiet av de klassiska och semitiska språken över till en bättre framtid.

Då kanske Sverige t o m kan båda upp en person som dels inte är helt bortvänd från muserna dels kan så mycket grekiska att hon eller han kan ge oss en svensk nytolkning inte bara av Nya testamentet utan också av Aischylos och de andra dramatikerna.

Se där en kristen bonuseffekt att stilla bedja om!

RIT Religionsvetenskaplig internettidskrift nr 11, maj 2011.

KORT SjäLVbIOGRaFI

Lars rydbecK, Helsingkrona nation,Lunds universitet

avhandling: Fachprosa, vermeintliche Volkssprache und Neues Testament. Zur Beurteilung der sprachlichen Niveauunterschiede im nachklassischen Griechisch.
disputation: 3 februari 1968.

JAG äR född i Helsingborg den 27 juli 1934. Besökte realskola och la- tingymnasium vid Hal för gossar i Helsingborg 1945-1953.

Skrevs in vid Lunds universitet den 1 september 1953. Avlade filosofisk ämbetsexamen 1958 och filosofie licentiatexamen i grekiska 1963 (dagen efter det Kennedy skjutits). Min lärare Albert Wifstrand dog 1964. Detta är förklaringen till att jag kom att disputera i Uppsala. Där var nämligen Jonas Palm, en elev till Wifstrand liksom jag, professor i grekiska sedan 1962.

Efter disputationen lektor i latin och grekiska vid Finnvedsskolan i Värnamo och vid Katedralskolan i Lund. Från och med 1986 universitetslektor i bibelvetenskap, särskilt grekiska, och docent i nytestamentlig filologi och Nya testamentets grekisk-romerska omvärld, vid Lunds universitet.

Jag har publicerat mig i tidskrifter (Hermes, Glotta, New Testament Studies etc) och i festskrifter ( nytestamentlikern Lars Hartman, grecisten Cajus Fabricius och latinisterna Anders Piltz och Arne Jönsson) företrädesvis inom området efterklassisk grekiska.

Min doktorsavhandling drev tesen, att det egentligen inte finns några folkliga eller vulgära drag i Nya testamentets (NT) språk. Det som i nytestamentliga grammatikor klassificeras som folklig grekiska återfinns i samtidens icke-klassicistiska sakprosa. Dessa sakprosaförfattare (farmakologer, medicinare, matematiker, astronomer, filosofer etc) skrev ingen folkligt-vulgär grekiska. På det hela taget befinner sig alltså NT:s språk och stil på en anständig grammatisk nivå. Allt detta tal om ”folkspråk” bygger på en missuppfattning av Adolf Deissmanns papyrusforskningar. Deissmann upptäckte likheter mellan papyrernas och NT:s ordförråd. Men: ordförråd är en sak, språk och stil något helt annat.

NT är inte, som en vanlig slogan lyder, ”skrivet av folket, för folket, på folkets eget språk”.

Språk- och stilbildande för NT är däremot den s k Septuagintagrekiskan. Septuaginta är den grekiska översättningen av Gamla testamentet till grekiska. Denna översättning var för de första kristna deras heliga skrift.

Jag lanserade därför begreppet Mellanskiktsprosa (mellan vulgär grekiska, som vi vet mycket lite om, och klassicerande grekiska, som blev allenarådande efter ca 100 e Kr) . Mycket citerad blev en artikel som jag skrev för New Testament Studies 1975: ”What happened to NT Greek Grammar after Albert Debrunner?”. Mitt svar var: ingenting. Anledningen var att nytestamentliga forskare inte längre hade gedigna kunskaper i grekiska.

Från och med 1980-talet gled mina intressen över till sengrekisk idé- och kulturhistoria. År 1984 ledde detta till en bok på det ansedda parisförlaget Le Cerf tillsamman med min kollega René Kieffer (död; disputerade också i Uppsala 1968) under titeln ”Existence paienne (hednisk) au début du Christianisme. Présentation de textes grecs et romains”.

År 2012 gav jag ut en bok på svenska som samlade ihop de senaste årens arbete inom fältet klassisk och efterklassisk idé-, kultur- och filosofihistoria: ”När de gamla gudarna dog. Grekiskt och kristet på väg mot senantiken”. Svenska Akademien belönade år 2014 detta arbete med Johan Lundblads pris. Akademiens motivering finns att läsa på deras hemsida. Senare i år utkommer en andra upplaga av ”När de gamla gudarna dog” på Bokförlaget Artos.

År 1993 valdes jag in i Studiorum Novi Testamenti Societas. I augusti i år är jag inbjuden av denna Societas att föreläsa i Aten över ämnet ”Philosophical Conversions. Pre-Christian Greek Experiences of Being Re-Born”.

Alltsedan 2014 har jag i sju på varandra följande nummer av tidskriften The Charles Lamb Bulletin publicerat min döda hustrus Margareta Eurenius Rydbeck (död 13/6 2015) doktorsavhandling om ”Allusion and Argument” i Charles Lamb ́s Essays of Elia. Se intervju i Lunds Universitets Magasin nr 1/2017.

Lund, i mars 2018.

FörenIngen Mentors eleVer

Gunnar Holmstedt (1903-1983) kallades Mentor och var under drygt 50 år privatlärare i Lund. Han hade närmare 3.500 elever. Från elva års ålder d.v.s. från 1914 och fram till början av 1970-talet undervisade han elever från huvudsakligen Katedralskolan och Spyken i Lund. Mentor undervisade i många språk: latin, grekiska, engelska, franska och tyska – men även i bl.a. filosofi, historia och kristendom.

Föreningen Mentors elever bildades 1998 för att hedra minnet av Gunnar Holmstedt (Mentor) och för att hålla hans humanistiska ideal levande.

Föreningen utdelar Mentorpriset:
År 2002 tilldelades det Inger Enkvist, författare till boken Feltänkt, som är en kritisk granskning av dagens svenska skola.
År 2003 gick priset till Tuomo Pekkanen och Reijo Pitkäranta, initiativ- tagare till Finska radions nyhetsutsändningar på latin.
År 2006 fick Ebbe Vilborg priset för sina verk Norstedts svensk-latinska ordbok och Latinska sentenser.
År 2008 fick Folke Silwén priset för sin pedagogiska gärning.
År 2009 fick Ola Wikander priset för sina kunskaper i antika språk och kulturer.
År 2013 fick Gunnar Fredriksson priset för sitt hängivna filosofiska för- fattarskap.

Mentors elever gav 1998 ut boken Minnen av Mentor, som finns till- gänglig på nätet (se föreningens hemsida: www.mentorselever.se).

Föreningen Mentors elevers skriftserie:

I Johan Gustaf Ek: En levnadsteckning av Hjalmar Ek. Lund, 2003. II Jesper Svenbro: Diktaren och musiken. Lund, 2006.
III Max von Sydow: En skådespelares arbete. Lund, 2006.
IV Michael Economou: Fredrik Krebs & kulturlivet i Lund kring förra

sekelskiftet. Lund, 2010.
V Gunnar Fredriksson: Spinoza, föregångare och vägröjare för

upplysning. Lund, 2015.
VI Monica Welander: Musiken kring Åkarp, Lund, 2017 VII Lars Rydbeck: Mina lärare, Lund, 2018

Föreningen Mentors elevers skriftserie, skrift VII ISSN 1651-9817