Vilhelm Ekelunds väg från Menander till Paulus och Nya testamentet. Föredrag i Vilhelm Ekelund-samfundet den 24 mars 2018
Hjälpare:
Antikforskaren André-Jean Festugière, alias Pater Festu,
Ordo Pauperum
N G Valdén, avhandlingen om Ekelunds grekiska termer
Gert Cervin, recension av Valdéns avhandling
Aristofanes från Bysans, floruit 250 f Kr, antikens Oscar
Wilde; har sagt följande om Menander, ca 50 år efter dennes död:
Oh, Menander och Livet! Vem av er har imiterat den andre?
Imitera heter mimeisthai på gr; substantivet Mimesis, Efterhärmning-Imitation,
är mera bekant för er som läst Erich Auerbachs Mimesis.
Å Menandre kai Bie
poteros ar´hymån poteron emimäsato;
Oh, Menander och Livet! Vem av er har efterhärmat den andre?
Menander , NT och Pap
Didot 2
Undertitel:
Vilhelm Ekelund och Omvändelsens glädje
För VE var antiken inte en vanlig period i vår västerländska
historia. Den var perioden med stort P. Hur det kom att bli så, kan jag inte
förklara men allt som hade med antiken att göra står väldigt tidigt för VE i
ett förklarat skimmer.
Jag tror det var lektionerna för Anders Pettersson på
Katedralskolan i Lund som grundlade denna inställning. Det var en stor
upplevelse för honom att få läsa grekiska i 6 terminer. Man skall inte stirra
sig blind på de rätt mediokra betyg han fick.
Vid den här utställningen i Ub:s foajé som vi hade för många
år sedan försökte jag visa att Anders Petterssons nybörjarbok med meningar att
översätta från gr till sv och från sv till gr skapade ett intresse hos
tonåringen VE, både för det grekiska språket som sådant och för tankeinnehållet
i dessa översättningsmeningar som ju inte var fria påfund av lektor Pettersson
utan tagna från olika klassiska grekiska författare. Vem skulle inte tycka att
det var roligt att översätta Sofokles rad ”för modern är barnen livets ankare”
till grekiska?
När han sedan i Berlin och Aarhus mötte Menanders
livsfilosofiska en- och tvåradingar var det bara att knyta an till de tidiga
erfarenheterna i gymnasiet.
VE liknar därutinnan Gunnar Ekelöf som 1962 i juni i DN
berättade om sin upplevelse av gymnasiestudierna i klassiska språk.
Jag citerar:
”vissa oden av Horatius, vissa oändligt friska sidor av
Xenofon, ljuset över Platon och havssorlet över stranden där Nausikaa sköljde
kläder och Odysseus steg upp med händerna höviskt döljande sin ´manliga blygd´
medan Atena skred fram i himlen ovanför minns jag ännu på ett sätt som jag
annars inte skulle ha kunnat minnas det”
(underförstått, min anmärkning: om jag inte fått läsa dessa
texter på grekiska i gymnasiet och med en gymnasists mottagliga sinne).
För VE:s del är den centrala utsagan om antiken följande:
Ur Filologi på Hafsstranden, Miscellanea punkt 8
För mängden av bildade står det ”klassiska” som en historisk
tillfällighet, en epok som alla andra, något som kom och gick som allting
annat. Men det klassiska är lika litet en historisk företeelse som det
religiösa. Det är den mänskliga hufvuderfarenheten som är nedlagd däri – åtminstone
den indoeuropeiska mänsklighetens. Det är hufvudlinjen i allt mänskligt. Med
antiken är det som med gudsriket: ” ingen kan säga här är det, eller där är
det”.
Som ni just hörde står för Ekelund det klassiska och det kristna
i intim förbindelse. Så här står det i Lukasevanmgeliet 17:20-21:
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma
svarade Jesus:
Guds rike kommer inter på ett sådant sätt att man kan se det
med sina ögon. Ingen kan säga : Här
är det, eller: Där är det. Nej Guds
rike är inom (entós) er.”
Likheten mellan Antiken och Jesu Gudsrike är att bägge finns
inom oss (entos hämån). Det klassiska fanns inom Ekelund. Det var alltid med
honom.
För honom började det med Homeros, Pindaros och
tragediförfattana. Sedan Epikuros och Theokritos. Det var emellertid hos varje
författare alltid fråga om några få ställen som Ekelunds slagruta böjde sig ner
mot.
Viktigt för Ekelund var naturligtvis att NT var skrivet på
grekiska, det språk som livet igenom innebar en ständig fascination för honom.
Latinets fascinum: förtrollning, förhäxning!
Här några Ekelundord om grekiskan:
Grekiska språket som ett av de heliga språken
Samma erotiska sensationer som jag tvänne gånger förut i
dröm erfarit gentemot grekiska språket
Grekiska språket ger grekiska tanken
Ekelunds väg till Greklund gick över Tyskland. Först
Hölderlin och Platen, sedan Goethe, den oförliknelige.
Nietzsche omvärderades i goethesk anda. Det antika idelet
försköts från försokratikerna till eftersokratikerna.
Tidigare: Herakleitos, Aischylos, Pindaros, Sofokles,
Demokritos
Nu tillkom Platon, Epikuros och Menander, för att nu inte
nämna Horatius, som var en grekisk författare för Ekelund.
Grekland var alltså inte det historiskt givna Grekland utan
ett ideal, en vision, en symbol för den sinnesstämning, det etos, som Ekelund
sökte och fann i den grekiska tanken och dikten.
Grekland är sundhetslagen i all mänsklig bildning.
Några få ord om de grekiska termer som det kan vara bra att
hålla reda på i samband med Menander och Paulus och Nya testamentet.
Charis – något som framkallar glädje, ynnest, tacksamhet
Kairós det rätta
tillfället. T ex Rom 12:1 tjänande det
rätta ögonblicket, vara uppmärksam på det rätta ögonblicket, tillfället
Några ytterligare termer, men i all korthet och utan långa
utvikningar:
Två termer hos den sene Ekelund är eilikrineia och elpis.
Betr eilikrineia, renhet, får vi gå till 1 Kor 5:8 låt oss därför fira högtid inte med gammal
surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg utan med renhetens och sanningens
osyrade bröd (en azymois eilikrineias kai alätheias)
Och
2 Kor 1:12 Detta är vår stolthet: att vårt samvete kan
vittna om att vi inte har styrts av världslig vishet utan av Guds nåd; vi har
här i världen och särskilt mot er uppträtt med den heliga renhet som kommer från gud (en hagiotäti kai eilikrineia tou theou)
vers 13 I det som vi skriver till er ligger ingenting annat
än det ni läser och även kan förstå
2 Kor 2:17 i 1917 års NT
Jo vi förfalska ju icke av vinningslystnad guds ord. Såsom
så många andra göra; utan av rent sinne (elikrineia, latin: sinceritas), drivna
av Gud, förkunna vi ordet i Kristus (laloiumen en Christåi), inför Gud.
Nu Elpis hoppet, tänk
på boktiteln Elpidi
Rom 5:4
Lidandet verkar ståndaktighet, och ståndaktigheten beprövad
fasthet och fastheten hopp elpida
Rom 8:24
Ty i hoppet äro vi frälsta, Men ett hopp som man ser
fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?
(Jämför 2 Kor 5:7 och Hebr 11:1)
Ett annat Paulus-ord som Ekelund stannat inför är första
raden i Romarbrevet.
Afårismenos avskild
Så legitimerar Paulus sig. Så legitimerar Ekelund sig för
den egna konstnärliga verksamheten. Ekelund är en ”avskild”, en aforismenos,
som skriver avskildheter, aforismer .
Som avslutning på denna avdelning en rent språkligt
stilistisk iakttagelse:
När man läser Paulus märker man väldigt snart hans anhopning
av genitiver; det är något karaktäristiskt för Paulus stil, liksom de långa
räckorna av participier. Genitivanhopningar har Ekelund, enligt Gert Cervin,
lärt sig av Paulus:
Här ett exempel:
”Vid den eviga skogskällan af människoandes ostillbara
längtans förakt har han lyssnat.”
Fråga är om någon bland grekerna, säger Cervin, har talat så
direkt till Ekelund i det sakliga och personligt centrala som just Paulus.
Jag vill tillägga: detta måste någon gång sägas i vår
ateistiska och kristendomshatande tid.
Frågan är när Ekelund nedtecknade de 4 rader som står som nr
87 i Ur en scholaris verkstad:
Citat
Jag tänkte mig i natt under läsning av NT, att hvad jag
kunde komma att sysselsätta mig med i sammanhang med Menander skulle kunna
ordnas under skema, dvs tankefiguren, ”Från Menander till Paulus”.
Jag tänker mig att det var under sjukdomsperioden i Aarhus
och att han sedan samlade material till detta tema på det Kongelige bibliotek i
Köbenhavn.
Nr 88 i samma Ekelundbok bygger ut tankegången:
Jag tror ej att min instinkt bedragit mig då jag anat en
hemlighetsfull förbindelse mellan Menander (det Menandriska) och vissa av de
första kristna , vissa förberedelser för det kristna.
Ekelund förstod inte att kristendomen hade sin egentligaste
grogrund i det judiska, i Gamla testamentet, både tankemässigt och
språkligt-stilistiskt via LXX, översättningen till grekiska av GT, gjord i
Alexandria i Mouseion fr o m ca 250 f Kr och ned till Kristi födelse, ungefär
samtidigt som Gamla testamentet på hebreiska stelnar i den s k masoretiska
texten (från ca 50 e Kr).
Ekelund talar på många ställen om det helleniska substratet
i kristendomen. Ett sådant uttalande har jag satt som ett av mina ledord i
boken När de gamla gudarna dog, som jag nu planerar en andra upplaga av på
förlaget Artos. Det finns bara 10 exx kvar av den första upplagan. Så här säger
E:
”Kristendomen som en judiskhetens självbefrielse under
grekiskt inflytande: En – hellenisk affär! Närmare, oändligt närmare det
helleniska än det judiska, men till sist uppror äfven mot det helleniska. En
degeneration av grekisk ande, men med degenerationens förtrollning.”
Jag kommer nu till den i stort sett helt obekanta
Menandertext som givit upphov till allt det föregående: Papyrus Didot 2.
Detta papyrusfragment, 15 trimetrar, låter sig inordnas i en serie av texter som handlar om en
personlig omvändelse, ja frälsning.
Jag får ta detta kursivt, dvs springande, utan att gå på
djupet.
1.
Vi har Polemons omvändelse när han fångas av Xenokrates
undervisning.
2.
Scipio Aemilianus omvändelse under historikern Polybios
inflytande på 160-talet f kr. har jag skrivit utförligt om i När de gamla
gudarna dog.
3.
Menander hörde inte till någon speciell skola. Därför
saknade han inte anlag till filosofisk reflexion.
Denna reflexion är för det mest tämligen melankolisk. Det
spelar inte någon roll om man tilldelar denna melankoliska reflexion till
Menanders karaktärer i styckena eller till honom själv.
Några exempel i tentativ översättning:
Körte II 416 sid 147
Ur Hypobolimaios eller Bonden
”Den är allra lyckligast Polemon, det påstår jag, som
fortare än kvickt återvänder dit varifrån han kom, efter att utan bedrövelse ha
betraktat dess underverk, solen som är gemensam för oss alla, stjärnorna,
vattnet, molnen, elden. Om du lever 100 år eller bara några få år: du kommer
att skåda dem lika närvarande, du kommer aldrig att se något mera nobelt och
förnämt.
Betrakta livet som en slags fest eller som en främmande
marknad: där finns en massa folk, en marknad, tjuvar, tärningsspelare,
nöjesparker.
Om du snabbt lämnar det, tänk dig då att du tar med dig lite
förnödenheter på vägen mot ett bättre härberge, utan att ha skaffat dig några
fiender.
Men den som dröjer och blir trött, han har förlorat sina
försörjningsmöjligheter , han åldras på ett sorgligt vis och saknar jag vet
inte vad.
Irrande än hit, än dit skaffar han sig fiender, man har
gillrat fällor för honom och i hans uppbrottstimma är döden inte lycklig.
Hos Körte läser man: (Hoc fragmentum, quod Bentley ´egregium
et longe elegantissimum Menandri´appellavit…)
Pater Festu s 159 : ej identifierat
Om du vill veta vad du är för sorts varelse, betrakta
gravarna när du går din väg fram. Där är benen och den lätta askan av
människor, som en gång var kungar och tyranner och vishetsmän, människor som
bröstade sig över sin ras, över sina rikedomar, sin ära, sina kroppars skönhet.
Och sedan: inget av allt detta har för dem kunnat knuffa undan Tiden. De bor
alla tillsammans i Hades, ja alla de dödlige. Betrakta gravarna och vet vem du
är.
Körte II 417 sid 148
Ur Hypobolimaios, Den Undanstuckne
Sluta och tro att ni har någon intelligens. Den mänskliga
intelligensen har ingen existens längre men det har Ödets intelligens och
Förstånd – antingen hon bara är en gudomlig vind eller verkligen ett förstånd –
Det är hon som styr allt, som vrider det och räddar det. Och den mänskliga
försynen är bara rök och pladder.- Tro mig, förebrå mig inte. Allt som vi hittar
på eller säger eller gör, det är Ödet, Tyche, men vi, vi tror att det är vi
själva, att vi är inskrivna som ansvariga.
Nu lite av pater Festu´s kommentarer + mina egna.
Citaten ovan speglar Menanders sätt att uppleva världen. Det
finns en slags pessimism som löper genom hela den grekiska litteraturen, alltsedan
Mimnermos. ( Ett helt kapitel i När de gamla gudarna dog handlar om den antika
pessimismen).
Menander förefaller vara en besviken, desillusionerad
människa.
Men en sådan människa kunde också känna på
sig, kunde ana, glädjen hos en människosjäl som plötsligt färdats från mörkret
till ljuset.
Pap Didot 2 som ni nu får utdelad om en stund i original,
engelsk översättning och min översättning manifesterar denna passage från
mörker till ljus. Den är i ordets egentligaste bemärkelse en text om
OMVÄNDELSENS GLÄDJE
Så här låter de 15 raderna:
Vi är ensamma. Ingen på scenen kommer att höra mina ord.
Kära åhörare: hela detta liv som jag hitintills fört har snarare varit en död
än ett liv, tro mig!
Det Vackra, det Goda, det Ädla, det Onda, allt detta var
samma sak för mig. Sådant var det mörker (skotos på gr) som sedan lång tid
tillbaka tyngde mitt sinne (gr dianoia). Det dolde allt, gjorde allting
osynligt för mig. Men nu när jag kommit hit, så är det som om jag sovit över i templet
hos Läkedomsguden Asklepios, det är som om jag blivit frälst, ja räddad och
botad (gr såtheis) . Jag har fått livet tillbaka för återstoden av min tid, jag
har blivit född på nytt.
Jag går och jag kommer, jag talar, jag tänker, ja jag har
återfått min omdömeskraft.
Denna så stora, så sköna sol, det är nu som jag upptäcker
den för första gången.
Jag ser er i den
klara luften, er och himlen.
Jag ser Akropolis och teatern.
Lite om fragmentets tillkomsthistoria.
Det är en s k räsis, kanske från komedin ”Det undanstuckna
barnet eller Bonden”.
En del ord i fragmentet måste tolkas metaforiskt. De används
av Menander här på ett nytt sätt.
Några hundra år senare skulle de här orden bli helt gängse i
den specifikt kristna vokabulären och syfta på vad vi kallar en moralisk
omvändelse.
Vi börjar med ordet mörker, skotos på gr. Det är allegorin
om grottan och motsatsen mellan mörkret och ljuset och de konsekvenser denna
motsättning får.
Platons Staten 518 C
Citat
Sokrates utreder.
De säger att de kan stoppa in kunskap i en själ där ingen kunskap
finns – som att stoppa syn i blinda ögon.
Ja, sade han (Sokrates interlokutör).
- Men vårt resonemang visar, sade jag, att den här förmågan,
som redan finns i varje människas själ, det här redskapet (dvs vårt förstånd)
varmed var och en lär sig saker och ting – det är som ett öga vilket inte kan vända
sig från mörker till ljus om inte hela kroppen vänds: på samma sätt måste det
här redskapet vändas bort tillsammans med hela själen från det som blir till
tills själen kan stå ut med att betrakta det som är ( gr to on) och den
klaraste delen av det som är; och det påstår vi är det Goda.
Därnäst
Såtheis räddad, frälst, botad
1. i
Asklepiostemplet
2. vishetsmän
som likt gudar befriar människan från det Onda. Lucretius pekar på Epikuros.
Kroppens räddning blir själens befrielse: ett tema hos de
hellenistiska moralfilosoferna.
Sedan
Anabebiåka, jag har levt upp igen
Det här verbets metaforiska betydelse är inte belagd
tidigare. Gäller t ex också anagennäsis pånyttfödelse.
Platon Faidon 72 A
där verbet förekommer är annorlunda. Lexikonen tar inte hänsyn till den
nya metaforiska innebörden hos Menander.
Varför skulle inte en ung man från landet ( vi antar att vår
karaktär i fragmentet kommer från landet till stan, till Aten) , varför skulle
inte han i sin ursprungsmiljö på landet kunna skilja mellan gott och ont?
Men:
För en rumlare (en sådan har han blivit i Aten) som
fördärvat sig med drickande och horande vore det naturligare att säga att han
inte kan skilja mellan gott och ont.
Alkibiades (som blev omvänd av Sokrates) var en sådan figur. I sitt tidigare liv skilde
han inte mellan det som är vackert och ädelt och det som är ont och uselt.
Vår karaktär i Didotpapyren bör tidigare ha varit nersänkt,
för att nu uttrycka det Viktor Rydbergskt, i lastens brunnar. Tidigare festade
han nätterna igenom och hemsökte sina älskarinnor.
Nu ser han ljuset. Tidigare sov han. Nu går han omkring, han
talar med folk och han TÄNKER.
Summa:
Alla dessa karaktärsförändringar pekar på en moralisk
omvändelse.
Man vill gärna citera Lucretius Om tingens natur bok IV
verserna 1131 ff
Ingvar Björkeson står för hexametern:
”Festen tillreds med lyxdekor och utsökta rätter
Tallösa bägare, spel, parfymer, kransar, girlander.
- allt förgäves dock
ty ur dessa njutningens källor
stiger en bitter smak som ger ångest mitt i all blomprakt,
vare sig sinnet tyngs av samvetsagg för att livet
bortkastas, slappt och meningslöst, på orgier och nöjen”
eller…
Ja just det
en bitter smak
amari aliquid (står det på latin) har tagit fatt i honom,
men nu har han tagit sig samman och återfunnit ljuset
Allt detta hade Vilhelm Ekelund själv gått igenom i Berlin.
Läsningen av Menander och Paulus och NT under åren i Hou och
Aarhus fick honom att se ljuset.
Han hade känt igen sitt eget liv i Papyrus Didot 2.
Kommentarer
Skicka en kommentar