När gamla gudar var borta och Kristus ännu inte fanns

KONSTARTERNA & MEDIER

NÄR GAMLA GUDAR VAR BORTA OCH KRISTUS ÄNNU INTE FANNS

Augustus
John Williams (övers. Ola Nilsson)
Natur & Kultur
398 sidor
ISBN 9789127146778
 | Respons 5/2017  | 7 min läsning

John Williams använder sig i sin roman om Augustus av kejsarens och hans samtidas brev och dagboksanteckningar, ibland äkta, för det mesta påhittade. Det märkliga med romanen är att inte ens en antikhistoriker kan avgöra när Williams bygger på dokument och när han helt hittar på. Han har en särskild förmåga att levandegöra det förflutna.
FÖRFATTARE ÄR ETT seglivat släkte. Även om de inte når världslig framgång fortsätter de att skriva. Så var det med amerikanen John Williams (1922–1994). Hans två stora romaner Stoner (1965) och Augustus (1972), som den här anmälan skall handla om, uppmärksammades visserligen i Williams samtid, men när han dog 1994 i Arkansas var de bortglömda. Och ändå hör dessa två romaner till de bästa från det slutande 1900-talet.
Williams studieväg var brokig. Han doktorerade i litteratur och undervisade i 30 år i just general literature och creative writing i Denver. 1963 fick han ett Rockefellerstipendium för att studera i Oxford och där såddes de första fröna till den historiska romanen Augustus. I Oxford på 1960-talet fanns det många goda antikhistoriker: Ronald Syme, J.P.V.D Balsdon och G.E.M. de Ste. Croix bland andra. Tyvärr är Williams kontakter med dem höljda i dunkel. Augustus är undertecknad ”Rome, Northhampton, Denver 1967–1972”.
DET FINNS NÅGRA få historiska romaner om romerska kejsare: Robert Graves om Claudius och Marguerite Yourcenars om Hadrianus. Till dem sällar sig Williams om Augustus.






Silvermynt präglat i Italien 32–31 f.Kr. för Octavianus, senare kejsar Augustus. Foto: Gabriel Hildebrand

Yourcenars Hadrianus minnen spelar i en egen svårbeskrivbar division. Graves Jag, Claudius är synnerligen habil när det gäller källorna (Suetonius framför allt). Den fungerade fint som en synopsis för en tv-serie som gjorde den utfattige Graves ekonomiskt oberoende. Williams roman liknar inte sina föregångare. Den använder sig av Augustus och hans samtidas brev och dagboksanteckningar, för det mesta påhittade, ibland äkta.
Romanens uppbyggnad är lätt beskriven. Del 1 beskriver via brev etcetera mordet på Julius Caesar på Idus Martiae (15 mars år 44 f.v.t.) och Octavianus uppstigande till makten. Del 2 tar sig in i hjärnorna på de medverkande personerna: Augustus, Livia, Marcus Antonius, Cleopatra, Horatius, Vergilius, Ovidius, Nikolaos från Damaskus (!), Strabon (!) och Augustus dotter Julia (den viktigaste personen i del 2; hon skriver en av Williams påhittad dagbok från sin exilö Pandateria, som man kunde gå runt på några minuter). Hon drevs i landsflykt samma år som Ovidius, år 2 f.v.t. och dog samma år som sin far, år 14 e.v.t. Ovidius sändes till geterna i Tomi (nuvarande Constanza) vid Svarta havets västkust och kom aldrig tillbaka till Rom. De uppräknade är de viktigaste, men det finns många mindre kända figurer som spelar en roll i Augustus-sagan.
Det konstiga med romanen är att inte ens en fullblodsantikhistoriker kan avgöra när Williams bygger på dokumenterad evidens (hos historiker och poeter) och när han hittar på till 100 procent.
Det konstiga med romanen är att inte ens en fullblodsantikhistoriker kan avgöra när Williams bygger på dokumenterad evidens (hos historiker och poeter) och när han hittar på till 100 procent. Här ett enkelt exempel när han till 50 procent hittar på. Vi vet att Horatius anslöt sig till Caesarmördaren Brutus armé i Grekland vid Filippi (sedermera bekant från Pauli brev till Filippensarna). Där gjorde Horatius enligt en passus i en av sina dikter en synnerligen ynklig figur: han kastade spjutet i en buske och flydde, ja deserterade. Hos Williams berättas allt detta i ett brev från Horatius hem till fadern som ju gjorde allt för att sonen skulle komma upp sig i världen. Vilket han förvisso gjorde. Horatius älskade sin far över allt annat. Fadern kunde enligt sonen ”snyta sig i armvecket”, inte så dumt att kunna ibland.
Horatius blev den litterärt intresserade Octavianus vän och förtrogne (som i Williams bok först går under namnet Octavius Caesar innan han blir Augustus, den vördnadsvärde med egen månad uppkallad efter sig). Ett fint avsnitt är den fest på Palatinen där gästerna skall hålla tal à la Platons Symposion och Horatius berättar om sig själv som en sorts lantlig Orpheus. Då smälter Augustus hjärta. Vid samma fest blir Livia Augustus kvinna och tvingas skilja sig från den man som hon har sonen Tiberius med, han som i tidernas fullbordan skulle bli Augustus efterträdare.
ROMANEN SLUTAR MED att Augustus på ett litet skepp är på väg till Capri. Han skriver nu ett långt brev till gamle vännen Nikolaos (som har hunnit dö i Damaskus innan brevet sänds iväg: den unge livläkaren Filippos bevarar det och berättar som gammal man i ett brev till Seneca om Augustus död). Brevet till Nikolaos är helt påhittat (med undantag av några citat från Augustus självbiografi, det så kallade Monumentum Ancyranum), liksom Filippos brev till Seneca. I brevet till Nikolaos tränger sig Williams in i Augustus hjärna. Det rör sig om intet mindre än själen och kroppen och sexualiteten, som till slut lämnar oss när vi blir gamla. Här nu den gamle Augustus reflexioner i min översättning:
Jag har kommit att tro att i varje mänskas liv, förr eller senare, finns det ett ögonblick när han anar något bortom vad helst annat han möjligen förstår, och huruvida han kan artikulera den kunskapen eller inte, det skrämmande faktum att han är ensam, och avskild, och att han inte kan vara någon annan än den stackars sak som är han själv. Jag tittar nu på mina tunna skanker, det skrumpna skinnet på min hand, det slappa köttet som är fläckigt av ålder; och det är svårt för mig att förstå att en gång sökte denna kropp frigörelse från sig själv i en annans kropp; och att en annan sökte det samma från den. Åt detta ögonblick av njutning ägnar några sina liv allt igenom, och blir förbittrade och tomma när kroppen ger upp, som kroppen ju måste. De blir bittra och tomma eftersom de bara har känt till njutningen, och de vet inte vad denna njutning har inneburit. Ty i motsats till vad vi möjligen tror, så är erotisk kärlek den mest osjälviska av alla livets variationer; den söker bli ett med en annan och därför undfly det egna jaget. Denna sorts kärlek är naturligtvis den första att dö, sinande liksom kroppen, som bär den, sinar. Och därför har många utan tvivel trott att den är den lägsta av variationerna. Men det faktum att den kommer att dö, och att vi vet att den kommer att dö, gör den ännu mera värdefull; och när vi en gång lärt känna den, är vi inte längre oåterkalleligen fångade i en fälla och dömda till landsflykt inom vårt eget jag.
Detta är Williams tolkning av Augustus liv, under en period då de gamla gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns. Hade Williams känt denna formulering av Gustave Flaubert hade han gjort den till sin. Hans Augustus är ett försök att beskriva ett stycke av perioden från Cicero till Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick i människans historia, då människan bara var till.
WILLIAMS HAR EN alldeles särskild förmåga att levandegöra det förflutna. Ibland har begreppet magisk realism föresvävat mig. Dessa människor har funnits. De har gråtit och skrattat, älskat och hatat, precis som du och jag. De är med oss trots tidsavståndet, cirka sextio generationer, om man räknar tre generationer per århundrade. De skildrar själva sina liv i brev och dagböcker inför våra häpna ögon. Däri ligger styrkan hos denna ovanliga historiska roman.

Lars Rydbeck
Lars Rydbeck är antikforskare och författare. Läs alla texter

Kommentarer

Skicka en kommentar