Nussbaum, Martha C, essä om
Efter föreläsningen frågade jag Nussbaum, hur det kom sig, att hon som judinna uppehöll sig så länge vid nytestamentliga texter. Hon svarade, att hon inte såg någon motsättning mellan sin judiskhet och sitt intresse för Nya testamentet. Men: jag såg att hon mycket väl förstod min fråga, eftersom hennes sätt att reagera på Nya testamentet inte alls är det gängse hos judar.
Med anledning av att Martha C Nussbaum föreläser den 7/3 2017 på LUX kl 16.00.
Artikeln skrevs år 1995 efter att jag åhört ett föredrag av Nussbaum i Oxford. Den är sedermera publicerad i min bok ”När de gamla gudarna dog”, 2012.
Martha C Nussbaum:
Hatten av för en filosof med ordnat själsliv!
Under senvåren 1995 drabbades universiteten i Stockholm, Uppsala och Göteborg av Martha C. Nussbaum-feber. Den s.k. begärsterapins uttolkare hade inbjudits av de filosofiska institutionerna som gästföreläsare. Varför Lund höll sig undan, vet jag faktiskt inte. Det är möjligt, att Nussbaum föreföll filosoferna här alltför kontinentalt existentiell.
Och Nussbaum föreläste, att döma av rapporter norrifrån mestadels om gamle Kants traktat “Den eviga freden”. Och det skrevs s.m.s. i tidningarna om henne. Mest minns jag panegyriska utgjutelser i Dagens Nyheter, signerade Daniel Birnbaum.
I tidskriften Respublica inflöt så småningom den enda lite kritiska och återhållssamma intervju med Nussbaum som jag läst på svenska (av Mats Rosengren, “En korrekt filosofi”, oktober 1995). På svenska existerade också våren 1995 en volym rätt udda uppsatser av Nussbaum, försedda med inledning och översatta av Zagorka Zivkovic. Denna volym, utgivens på Symposions förlag, fick lysande recensioner i pressen. Det verkar som om boken blev intressantare ju mindre recensenterna efteråt kom ihåg av de antika texterna och resonemangen. Själv gladdes jag faktiskt den gången över det enkla faktum, att någon filosof av facket ö.h.t. befattade sig med texter av Aristoteles, Lucretius och Seneca och att intellektuella i Sverige fäste vikt igen vid de gamles ord.
Senare under sommaren 1995 kom jag att delta i en antikkonferens i Oxford (The Classical Triennial), där Martha Nussbaum skulle hålla en av de “tunga” föreläsningarna. Alla konferensdeltagarna åt tillsammans i St. John´s college, och jag fick en viss uppfattning om Nussbaums karismatiska anspråk. En del engelska kollegor - däribland David Sedley - föreföll lite resignerat acceptera situationen. Civiliserad var man dock; det kysstes på hand. Nussbaum och The Triennial i Oxford hade väl förvisats till Minnets Stora Sal, där enligt Augustinus i 10:e boken avsnitt VIII av Confessiones den trygga förvaringen av allt värdefullt äger rum. Jag blev emellertid häromdagen vid läsningen av förordet till Anders Olssons essä Ekelunds hunger påmind om Nussbaum och veckan i Oxford: redan på förordets första sida rad 21 dyker ordet “begärsterapi” upp, utan förklaring och utan hänvisning till Nussbaum. Det är svårt att föreställa sig, att ordet skulle ha förekommit i Olssons föreställningsvärld, om inte också han intagits av Martha C. Nussbaum.
Mycket riktigt finner jag hennes senaste opus, The Therapy of Desire, i litteraturförteckningen. Minnena från Oxford gick nu inte att hejda, trots att jag à la Augustinus i Confessiones (X:VIII) försökte “fösa undan dem med hjärtats hand (manu cordis)”. Jag bearbetade mina anteckningar från Nussbaum-delen av konferensen (konferensrapporten i sin helhet har publicerats i den danska tidskriften Agora nr 6/1995, utgiven i Aarhus). Jag publicerar anteckningarna här i hopp om att de kan intressera våra svenska Nussbaum-fans och väcka debatt.
Tonen i anteckningarna är nog en smula raljant. Jag har inte velat ändra på den saken utan säger med Hjalmar Gullberg: “Folk må ta anstöt av orden, men sången är riktig i sak”. 1995 års Triennial avslutades med en föreläsning av Martha Nussbaum, professor i Philosophy, Classics and Comparative Literature (inga småpotatis precis) vid Brown University i USA. Det får nog sägas vara en liten eftergift åt massmedia, när The Closing Lecture anförtroddes en forskare som den internationella pressen visat sig så intresserad av. Våren 1996 kommer Nussbaum till Oxford som gästprofessor (The Weidenfeld Professorship of Comparative Literature). Sedan tillträder hon en ny tjänst vid University of Chicago i “Law and Ethics”. Som hennes chairman antikhistorikern Fergus Millar uttryckte det: The Law students in Chicago are perhaps in for a more profound education than they were seeking for. För den som är bekant med Nussbaums tre böcker (The Fragility of Goodness, Love´s Knowledge och speciellt hennes senaste The Therapy of Desire) får föreläsningen i Oxford som bar den åtminstone i Oxford utmanande titeln The Greeks and the Rational (jfr Oxfordprofessorn Dodds berömda bok The Greeks and the Irrational) sägas vara en besvikelse, trots att det är sällan man hör en föreläsning som är så väl verbalt framförd.
Hur har nu Nussbaum nått detta anseende hos europeiska intellektuella? Och framför allt: hur har hon burit sig åt för att nå utanför sin egen grupp och fått humanistiska och teologiska kollegor som sysslar med helt andra tider än antiken att bry sig om hennes antikfilosofiska problem, ja kanske t o m fått dessa forskare och studerande att plocka fram Lucretius och Seneca, de två författare som vid sidan av Aristoteles förkroppsligar Antiken för Nussbaum. Något enkelt entydigt svar ges inte. Det jag först vill peka på är det sug som utgår från antiken. Dess texter talar än en gång till oss rakt in i vår egen samtid. Man kan säga, att Nussbaum både hjälper till att skapa och själv utnyttjar detta sakernas tillstånd. De te fabula narratur, det är om dig som berättelsen handlar! Tag t ex hennes senaste The Therapy of Desire som snart lär komma på Symposions förlag i översättning av Zagorka Zivkovic, som redan hunnit introducera Nussbaum i Sverige genom att översätta en synnerligen blandad kompott politiska och etiska uppsatser. Inledningen till detta urval är f ö skriven just på sådant sätt att den skall falla dem som gillar svepande formuleringar om antiken på läppen.
I Begärets terapi (som ännu inte publicerats av Symposion) bländar Nussbaum den antikokunnige med så många grekiska och latinska texter att inte ens en gammal erfaren antikforskare har varit i närkontakt med flertalet av dem. Å andra sidan kan hon skriva så förföriskt och “modernt” om dessa antika texter, att våra kultursidesskribenter nickar bifall och låter som om de inte läst något annat under det tidiga nittiotalet än just romarna Lucretius och Seneca och grekerna Epikuros, Plutarkos och Sextos Empeirikos, för att inte tala om de helt oundgängliga Stoicorum Veterum Fragmenta (4 vol), edidit H von Arnim, Leipzig 1924. Nussbaum har också bestämt, att de gamle, speciellt då Lucretius och Seneca, idkade filosofi som ett sätt att tampas med mänskligt elände och att de som en följd därav ägnade sig åt teman som angår en ständigt plågad mänsklighet: dödsfruktan, kärlek och sexualitet, vrede och aggression. Målet för en modern filosof à la Nussbaum är att göra det goda livet möjligt för dem som lider av själva livets börda.
Trots att Nussbaum rör sig under den period av antiken då kristendomen föddes (50 e Kr - 200 e Kr) nämner hon den aldrig, inte ens i Begärets terapi . Även här hemma hos oss hör det som bekant till god ton att inte i kulturdebatten föra in för mycket kristendom, när antika eller ö h t etiska ämnen avhandlas.
Albert Wifstrand , min egen lärare i grekiska, tyckte inte om den europeiska upplysningen. För Nussbaum framstår däremot grekerna som ett alternativ till upplysningsmännen. Det betyder också, att Schopenhauer och Nietzsche, som hade sinne för de mörkare, oroligare sidorna av antiken, är ointressanta för denna amerikanska rationalist. Hon delar stoikernas optimism beträffande våra “passioner” (sorg, vrede, hat osv). Om vi bara kan bilda oss ett korrekt omdöme om dem, så kan vi utsätta dem för “upplysningens” ljus, även om det inte innebär, att vi kan avlägsna dem helt. Som antikforskare bör vi enligt Nussbaum blicka mot stoikerna och inte befatta oss med de mörka fasor som ryms i mänskligt liv. Själva föredraget i Oxford kom mest att handla om vår plikt att läsa Kant, speciellt den 200 år gamla pamfletten “Den eviga freden”. Kants antika kärntext var Ciceros De officiis (Om plikterna), som faktiskt inte hörde till de fil. mag.-texter som jag lärde mig älska. Dock: när det gäller de ungas moraliska fostran är inga antika läsansträngningar för stora. Enligt professor Nussbaum läser t o m president Clinton Marcus Aurelius.
Som alltid blir det en fråga om var man vill lägga tyngdpunkten i sitt antikfilosofiska engagemang. Mig rör det inte i ryggen, att Kant inte kunde göra stoikernas optimistiska livssyn till sin. Tvärtom tilltalar det mig, att han nöjde sig med att betona vikten av att undertrycka de onda krafterna i människan. När Kant talar om stjärnhimlen ovan oss och morallagen inom oss, glömmer Nussbaum stjärnhimlen men det gör inte de kristna under kejsartiden även om de talar mindre om plikter och samvete än vi skulle önska. En av kyrkofäderna på 300-talet uttrycker sig f ö precis som Kant i fråga om stjärnhimmel och morallag, och Kant kan mycket väl ha inspirerats till sin formulering av honom. Se Johannes Chrysostomos band 53 kolumn 636 av Mignes Patrologia Graeca. Någon diskussion förekom inte efter Nussbaums predikan. Det hade varit lite som att svära i kyrkan. Det jag kände kan närmast sammanfattas i en enkel slogan: Hatten av för en filosof med ordnat själsliv! Det kändes förstås också skönt att veta, att Nya testamentet fanns kvar hemma i Lund som en slags knutpunkt att återvända till, när utflykterna till den stoiska livsoptimismen fört en upp på höjder, där det är svårt att andas.
Rent intellektuellt spretar en sådan här antikkonferens åt många olika håll. För oss européer är och förblir dock antiken vårt andliga fosterland. Vi som fått privilegiet att vara antikens väktare kommer därför att fortsätta med att saluföra våra varor i den fasta förvissningen om att våra pärlor är äkta.
Presentation av författaren:
Lars Rydbeck, f. 1934, är universitetslektor och docent i nytestamentlig filologi och Nya testamentets grekisk-romerska omvärld vid Teologiska institutionen (numera CTR), Lunds universitet, samt f d lektor i latin och grekiska vid Katedralskolan i Lund. Han forskar i Nya testamentets språk och stil och i senantikens idé- och kulturhistoria.
Och Nussbaum föreläste, att döma av rapporter norrifrån mestadels om gamle Kants traktat “Den eviga freden”. Och det skrevs s.m.s. i tidningarna om henne. Mest minns jag panegyriska utgjutelser i Dagens Nyheter, signerade Daniel Birnbaum.
I tidskriften Respublica inflöt så småningom den enda lite kritiska och återhållssamma intervju med Nussbaum som jag läst på svenska (av Mats Rosengren, “En korrekt filosofi”, oktober 1995). På svenska existerade också våren 1995 en volym rätt udda uppsatser av Nussbaum, försedda med inledning och översatta av Zagorka Zivkovic. Denna volym, utgivens på Symposions förlag, fick lysande recensioner i pressen. Det verkar som om boken blev intressantare ju mindre recensenterna efteråt kom ihåg av de antika texterna och resonemangen. Själv gladdes jag faktiskt den gången över det enkla faktum, att någon filosof av facket ö.h.t. befattade sig med texter av Aristoteles, Lucretius och Seneca och att intellektuella i Sverige fäste vikt igen vid de gamles ord.
Senare under sommaren 1995 kom jag att delta i en antikkonferens i Oxford (The Classical Triennial), där Martha Nussbaum skulle hålla en av de “tunga” föreläsningarna. Alla konferensdeltagarna åt tillsammans i St. John´s college, och jag fick en viss uppfattning om Nussbaums karismatiska anspråk. En del engelska kollegor - däribland David Sedley - föreföll lite resignerat acceptera situationen. Civiliserad var man dock; det kysstes på hand. Nussbaum och The Triennial i Oxford hade väl förvisats till Minnets Stora Sal, där enligt Augustinus i 10:e boken avsnitt VIII av Confessiones den trygga förvaringen av allt värdefullt äger rum. Jag blev emellertid häromdagen vid läsningen av förordet till Anders Olssons essä Ekelunds hunger påmind om Nussbaum och veckan i Oxford: redan på förordets första sida rad 21 dyker ordet “begärsterapi” upp, utan förklaring och utan hänvisning till Nussbaum. Det är svårt att föreställa sig, att ordet skulle ha förekommit i Olssons föreställningsvärld, om inte också han intagits av Martha C. Nussbaum.
Mycket riktigt finner jag hennes senaste opus, The Therapy of Desire, i litteraturförteckningen. Minnena från Oxford gick nu inte att hejda, trots att jag à la Augustinus i Confessiones (X:VIII) försökte “fösa undan dem med hjärtats hand (manu cordis)”. Jag bearbetade mina anteckningar från Nussbaum-delen av konferensen (konferensrapporten i sin helhet har publicerats i den danska tidskriften Agora nr 6/1995, utgiven i Aarhus). Jag publicerar anteckningarna här i hopp om att de kan intressera våra svenska Nussbaum-fans och väcka debatt.
Tonen i anteckningarna är nog en smula raljant. Jag har inte velat ändra på den saken utan säger med Hjalmar Gullberg: “Folk må ta anstöt av orden, men sången är riktig i sak”. 1995 års Triennial avslutades med en föreläsning av Martha Nussbaum, professor i Philosophy, Classics and Comparative Literature (inga småpotatis precis) vid Brown University i USA. Det får nog sägas vara en liten eftergift åt massmedia, när The Closing Lecture anförtroddes en forskare som den internationella pressen visat sig så intresserad av. Våren 1996 kommer Nussbaum till Oxford som gästprofessor (The Weidenfeld Professorship of Comparative Literature). Sedan tillträder hon en ny tjänst vid University of Chicago i “Law and Ethics”. Som hennes chairman antikhistorikern Fergus Millar uttryckte det: The Law students in Chicago are perhaps in for a more profound education than they were seeking for. För den som är bekant med Nussbaums tre böcker (The Fragility of Goodness, Love´s Knowledge och speciellt hennes senaste The Therapy of Desire) får föreläsningen i Oxford som bar den åtminstone i Oxford utmanande titeln The Greeks and the Rational (jfr Oxfordprofessorn Dodds berömda bok The Greeks and the Irrational) sägas vara en besvikelse, trots att det är sällan man hör en föreläsning som är så väl verbalt framförd.
Hur har nu Nussbaum nått detta anseende hos europeiska intellektuella? Och framför allt: hur har hon burit sig åt för att nå utanför sin egen grupp och fått humanistiska och teologiska kollegor som sysslar med helt andra tider än antiken att bry sig om hennes antikfilosofiska problem, ja kanske t o m fått dessa forskare och studerande att plocka fram Lucretius och Seneca, de två författare som vid sidan av Aristoteles förkroppsligar Antiken för Nussbaum. Något enkelt entydigt svar ges inte. Det jag först vill peka på är det sug som utgår från antiken. Dess texter talar än en gång till oss rakt in i vår egen samtid. Man kan säga, att Nussbaum både hjälper till att skapa och själv utnyttjar detta sakernas tillstånd. De te fabula narratur, det är om dig som berättelsen handlar! Tag t ex hennes senaste The Therapy of Desire som snart lär komma på Symposions förlag i översättning av Zagorka Zivkovic, som redan hunnit introducera Nussbaum i Sverige genom att översätta en synnerligen blandad kompott politiska och etiska uppsatser. Inledningen till detta urval är f ö skriven just på sådant sätt att den skall falla dem som gillar svepande formuleringar om antiken på läppen.
I Begärets terapi (som ännu inte publicerats av Symposion) bländar Nussbaum den antikokunnige med så många grekiska och latinska texter att inte ens en gammal erfaren antikforskare har varit i närkontakt med flertalet av dem. Å andra sidan kan hon skriva så förföriskt och “modernt” om dessa antika texter, att våra kultursidesskribenter nickar bifall och låter som om de inte läst något annat under det tidiga nittiotalet än just romarna Lucretius och Seneca och grekerna Epikuros, Plutarkos och Sextos Empeirikos, för att inte tala om de helt oundgängliga Stoicorum Veterum Fragmenta (4 vol), edidit H von Arnim, Leipzig 1924. Nussbaum har också bestämt, att de gamle, speciellt då Lucretius och Seneca, idkade filosofi som ett sätt att tampas med mänskligt elände och att de som en följd därav ägnade sig åt teman som angår en ständigt plågad mänsklighet: dödsfruktan, kärlek och sexualitet, vrede och aggression. Målet för en modern filosof à la Nussbaum är att göra det goda livet möjligt för dem som lider av själva livets börda.
Trots att Nussbaum rör sig under den period av antiken då kristendomen föddes (50 e Kr - 200 e Kr) nämner hon den aldrig, inte ens i Begärets terapi . Även här hemma hos oss hör det som bekant till god ton att inte i kulturdebatten föra in för mycket kristendom, när antika eller ö h t etiska ämnen avhandlas.
Albert Wifstrand , min egen lärare i grekiska, tyckte inte om den europeiska upplysningen. För Nussbaum framstår däremot grekerna som ett alternativ till upplysningsmännen. Det betyder också, att Schopenhauer och Nietzsche, som hade sinne för de mörkare, oroligare sidorna av antiken, är ointressanta för denna amerikanska rationalist. Hon delar stoikernas optimism beträffande våra “passioner” (sorg, vrede, hat osv). Om vi bara kan bilda oss ett korrekt omdöme om dem, så kan vi utsätta dem för “upplysningens” ljus, även om det inte innebär, att vi kan avlägsna dem helt. Som antikforskare bör vi enligt Nussbaum blicka mot stoikerna och inte befatta oss med de mörka fasor som ryms i mänskligt liv. Själva föredraget i Oxford kom mest att handla om vår plikt att läsa Kant, speciellt den 200 år gamla pamfletten “Den eviga freden”. Kants antika kärntext var Ciceros De officiis (Om plikterna), som faktiskt inte hörde till de fil. mag.-texter som jag lärde mig älska. Dock: när det gäller de ungas moraliska fostran är inga antika läsansträngningar för stora. Enligt professor Nussbaum läser t o m president Clinton Marcus Aurelius.
Som alltid blir det en fråga om var man vill lägga tyngdpunkten i sitt antikfilosofiska engagemang. Mig rör det inte i ryggen, att Kant inte kunde göra stoikernas optimistiska livssyn till sin. Tvärtom tilltalar det mig, att han nöjde sig med att betona vikten av att undertrycka de onda krafterna i människan. När Kant talar om stjärnhimlen ovan oss och morallagen inom oss, glömmer Nussbaum stjärnhimlen men det gör inte de kristna under kejsartiden även om de talar mindre om plikter och samvete än vi skulle önska. En av kyrkofäderna på 300-talet uttrycker sig f ö precis som Kant i fråga om stjärnhimmel och morallag, och Kant kan mycket väl ha inspirerats till sin formulering av honom. Se Johannes Chrysostomos band 53 kolumn 636 av Mignes Patrologia Graeca. Någon diskussion förekom inte efter Nussbaums predikan. Det hade varit lite som att svära i kyrkan. Det jag kände kan närmast sammanfattas i en enkel slogan: Hatten av för en filosof med ordnat själsliv! Det kändes förstås också skönt att veta, att Nya testamentet fanns kvar hemma i Lund som en slags knutpunkt att återvända till, när utflykterna till den stoiska livsoptimismen fört en upp på höjder, där det är svårt att andas.
Rent intellektuellt spretar en sådan här antikkonferens åt många olika håll. För oss européer är och förblir dock antiken vårt andliga fosterland. Vi som fått privilegiet att vara antikens väktare kommer därför att fortsätta med att saluföra våra varor i den fasta förvissningen om att våra pärlor är äkta.
Presentation av författaren:
Lars Rydbeck, f. 1934, är universitetslektor och docent i nytestamentlig filologi och Nya testamentets grekisk-romerska omvärld vid Teologiska institutionen (numera CTR), Lunds universitet, samt f d lektor i latin och grekiska vid Katedralskolan i Lund. Han forskar i Nya testamentets språk och stil och i senantikens idé- och kulturhistoria.
Kommentarer
Skicka en kommentar