Sinnesromässan

Sinnesromässan

Det senaste året har jag brukat gå i Sinnesromässa i Klosterkyrkan på torsdagskvällen kl 19.
Det hela börjar, om man så vill, med kaffe/te + gottbit kl 18.30 och lite small talk. Ibland behöver man bekanta sig med nya besökare.
Det bestäms vilka två som högt skall läsa upp de böner som deltagarna kan få skriva, om de vill.
I går skrev jag: "Käre Gud, förskona mig från fler attacker av rosfeber!" Vad det nu kan ha för verkan.
Den korta mässan som avslutas med nattvarden har sitt centrum i Sinnesrobönen som är ett litet under av klarhet och förnuft.
"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
Bönen används ju också av Anonyma Alkolister och av oss vanliga lite nedstämda mänskor.
Alla borde kunna bönen utantill och åtminstone en gång varje dag tänka igenom meningen med den.

Som alltid numera i kyrkan kan man få tända ljus. Jag tänder alltid två och tänker på den 13 juni 2015 då Margareta låg och dog på Ribbingska.. Gjorde så också i går kväll men så föll det mig in att säga för mig själv:
Ja Margareta ditt ljus har brunnit ner fortare än mitt. Men: mitt brinner också ner, lite saktare kanske, men det brinner ner.
Det kändes skönt att säga så till mig själv.

Två inslag under timmen i Klosterkyrkan har jag ännu inte nämnt. Prästen Mikaels meditation, i går kväll över temat Magi (överenskommet och bestämt i förväg; förra torsdagen var det Döden) och Kantor Martinas sång och orgelspel.

Så får vi ta emot Kristi kropp och blod av Mikael (jag säger då alltid högt för att markera att nu har temperaturen höjts till 100 grader Celsius: Trons Mysterium; några irriterar sig på det, tror jag, jag vet inte säkert).
Sedan står vi i ring och tar varandra hårt i händerna och säger sinnesrobönen en gång till (tidigare har vi sjungit den).
Sedan går vi ut i decemberkvällen och tjänar Herran med glädje, som det heter.
Bredvid mig här på bordet ligger Senecas lilla skrift De tranquillitate animi (Om Sinnesro). Vet inte riktigt varför, men det känns bra att uttrycket finns på latin redan på 50-talet e Kr i en filosofisk traktat. Jag borde ju som grecist veta den grekiska motsvarigheten till det latinska uttrycket, eftersom allt ju först formulerades på grekiska. Det gör jag inte men för en gångs skull stör det mig inte alls.

Väl hemma läser jag slut psykologvännen Peter Ahlquists kortroman Minnet av Renate, en skildring av förhållandena i DDR några decennier före och sedan fram till murens fall 1989 och två mäns besatthet i samma åtråvärda kvinna, Renate. Undrar om Peter tänkt på att Renate betyder "den pånyttfödda", en benämning som efter vad jag förstår har sitt ursprung i berättelsen om Nikodemos i Johannesevangeliet kap 3. Det är ett så fantastiskt kapitel! När du får ögonen på ett Nya Testamente, slå upp och läs!